Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
till Gustav Wasas ätt. Det femfaldiga lampskenet lyste
varmt på Landsfaderns bild, som tycktes ha rörelsens liv
och livets alla brokiga färger och det obrutna modets
solglans i sitt förgyllda valspråk: Salvator Mundi adiuva
Nos — på hoppets gröna bottenfärg.
Landshövdingen steg upp och gick ett par slag.
Han stannade framför Gipstavlans motstycke, en
nästan lika stor tavla, som också satt på samma vägg mellan
två av de tre fönstren.
Det var en i bjärta färger hållen framställning av
Stora Kopparberget med både gruvstaden och de nyare
stadsdelarna på hitsidan ån, sådana dessa voro för något
hundra år sedan, före många stora vattuflöden och
eldsvådor och före 1847 års stora brand. Hela denna nedre
del av tavlan var med terrängförhållanden och allt ett
ganska noga utfört fågelperspektiv och syntes enligt
teckningens linjer vara kopia av ett välkänt gammalt
kopparstick. Men ovanför Stora Kopparberget och dess
ofantliga gruvöppning »Stöten» med hissverk och andra
byggnader, vidtog ovan jorden en fantasi, som närmast
kunde likna s. k. »Dalmålningar»: en stor sky svävade
över Stora Kopparberget, ovanpå skyn satt Vår Herre
på sin tron, omgiven av vingade Bergsmän —
Brukspatroner — i fläckfria vita gruvkläder och med guldgul
slägga över axeln; och under Vår Herres tron
genombröts skyn av den kornblåa himmels färgen i en välvd och
rundad textning med följande lydelse:
»Bewara O! Nådige Gud them som uti
jordens hol och grufwor arbeta och ther sin näring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
