Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - Adonis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
til underjorden, at föra A. tilbaka til
Venus: men hon bröt snart
öfwerenskommelsen, så at Gudinnorna blefwo
mycket gramse på hwarandra.
Jupiter slutade grälet genom den
befallningen, at A. skulle wara tjenstfri 4
månader om året, tilbringa fyra hos
Venus, och de öfriga hos Proserpina.
Phurnutus berättar denna fabel på
annat sätt, se AMMON. A. som
hade flyktat til Egypten med sin fader
Ammon, sysslosatte sig ifrigt med
Egyptiernes hyfsning, lärde dem
åkerbruk, och utgaf flera wisa lagar om
ägande-rätten. Då han kom til
Syrien, blef han i ljumsken sårad af et
wildswin, under en jagt på Libanon.
Astarte ell. Isis, hans gemål, som
älskade honom öfwermåttan, blef så
betagen af den tanken at såret war
dödligt, at folket trodde honom wara död,
och hela Egypten med Phenicien begret
honom. Men han kom sig åter före,
och sorgen gaf wika för en omåttlig
glädje. A. skall sedermera blifwit
dödad i et fältslag, och hans gemål låt
sätta honom ibland Gudarne. Någre
säga, at det war Apollo, som dödade
A., for at hämnas sin son
Erymanthus, hwilken Venus hade slagit med
blindhet, emedan han öfwerraskat
henne i badet, just då hon steg up ifrån
sin älskade A. – Om Herkules
berättas twenne ganska stridande
omständigheter, rörande A.: den första,
at hjelten blef intagen af hans
skönhet, och at Venus, af swartsjuka,
lärde Centauren Nessus sättet at
hämnas henne; den andra, at då
Herkules såg en stor folkskara komma ur et
tempel i Macedonien, gick han dit in,
för at tilbedja Guden; men då han
fick weta at det war A. gjorde han
narr af honom. Flere hafwa ansett A.
wara densamme som Solen, och
gifwit honom alla dess attributer; o.
Dupuis’ lärda undersökningar lemna nu
mera intet twifwel öfrigt, at han ju
är densamme. Någre påstå at han är
den i Bibeln omnämnde Thammus.
2. – En flod nåra Byblus, hwari
man twättade Adonis’ sår; och som
wattnet deri war rödt af sanden som
blåste dit ifrån Libanon, en wiss tid
om året, trodde man det härröra af
Adonis’ blod, och begagnade denna
tid för at fira hans fest.
ADOPTION (Sinneb. l.) Den
föreställes på romerska medaljer genom
twenne figurer klädde i toga, och som
räcka hwarandra handen, el. blott
genom twå händer lagda i hwarandra,
med en inskrift som tilkännagifwer den
adopterande och den som adopteras.
Stundom är det en furste, som
gifwer en glob åt den han adopterar.
I. ADORATION, gudomlig dyrkan.
Detta ord är sammansatt af ad, til,
och os, mun, och betyder efter
bokstafwen at lägga handen på munnen,
manum ad os admovere, d.ä. kyssa
handen, hwilket i Österländerna är et
af de största bewis på wördnad o.
undergifwenhet. Romarne wisade denna
A. wid offren och andra
högtidligheter, då de gingo förbi templen,
altaren, heliga lundar o.s.w., i åsyn
af statyer, bilder, och alla
monumenter, der Gudarne troddes bo.
Ceremonien wid A. bestod i at föra
högra handen til läpparna, med uplyft
tumme och en bugning på hufwudet,
åtföljd af en rörelse ifrån wenster til
höger. Detta slags kyss kallades
osculum labratum; ty wanligen war det
en samwetssak, at widröra Gudarnes
bilder med oheliga läppar, och på sin
höjd tillät man sig at kyssa fötterna
eller knäna. Då man tilbad Herkules
eller Saturnus, blottades hufwudet,
hwarföre den förres dyrkan kallades
institutum peregrinum o. ritus
græcanus, emedan den skilde sig ifrån
romerska bruket at offra och tilbedja,
neml. med beslöjadt hufwud, och
kläderna uplyftade ända til öronen, på
det ceremonien ej måtte störas genom
åsyn af olycksbådande föremål. – Hos
Judarne skedde A. på det sättet, at
man kastade sig framstupa, böjde
hufwudet, eller knäföll. De Christne
antogo grekiska sättet, at tilbedja med
blottadt hufwud. Den wanliga
ställningen hos de förste Christne war
knäböjning; men om söndagarne stodo de
uprätt, wände mot öster, åt hwilket
wäderstreck de wände alla sina böner.
– A. som af Cyrus infördes hos
Perserne, bestod i at knäböja o. kasta sig
framstupa, med ansigtet wid furstens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
