Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Fenrisulfven ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Läding. Han betänkte tillika,
at han måste utsätta sig för någon
fara, om han wille bli berömd; o. lät
derföre lägga fjettern på sig. Då
Asarne woro färdige dermed, skakade F.
sig o. slängde fjettern emot jorden, så
at stumparne flögo långt bort.
Asarne började nu frugta, at de icke mer
skulle få honom bunden, och skickade
Skirner, Frejs sändebud, til några
dwergar i Swartalfheim, o. läto
förfärdiga fjettern Gleipner. Den war
gjord af sex ämnen: af kattstegens dån,
af qwinnoskägg, bergsrötter,
björnsenor, fisk-ande och fågelspott, samt war
jemn o. mjuk som et silkesband. Då den
blef förd til Asarne, tackade de
sändebudet för wäl förrättadt ärende, foro ut
til holmen Lyngwe i sjön Amswarmer,
o. kallade F. med sig. De wisade honom
silkesbandet och frågade om han
förmådde slita det i tu, då det war
något starkare än man kunde förmoda.
De försökte sjelfwe at sönderrifwa det,
men förgäfwes. Dock, sade de, kunde
F. lätt nog få det sönder. Han swarade:
et så smalt band tycker jag mig icke
få någon heder af at rifwa i stycken,
så fint som det är; men om det skett
genom någon list, at detta band ser
få swagt ut, kommer det ej på mina
fötter. Då sade Asarne: at han lätt
måtte sönderslita et silkesband, sedan
han förut sönderbrutit starka
jernfjettrar; och tillade: om du än icke
får det i tu, har du dock ingenting
at frugta af Gudarne; utan wi wilje
strax göra dig lös. F. swarade:
binden I mig så fast, at jag ej kan lösa
mig sjelf igen, då swäfwen I så högt,
at jag sent kan wänta at bli löst af
eder; hwarföre jag ogerna will låta
lägga detta band på mig; men på
det I ej mågen beskylla mig för
brist på mod, så lägge en af eder sin
hand i min mun, til underpant, at
allt tilgår utan swek. Asarne sågo
på hwarandra, de tyckte at willkoren
woro hårda, men ingen af dem wille
fram med sin hand. Omsider
framräckte Tyr sin högra hand, och lade
den i F:s gap. Som denne nu
började at spjerna emot, tildrogs bandet
hårdare, och ju mer han bråkade,
fastare satt det. Då logo alla, utom
Tyr, som mistade sin hand. När
Asarne sågo at F. war nog bunden, drogo
de ändan af bandet Gelgja, genom en
stor häll, som heter Gjöll, och fästade
henne djupt ned i jorden. Sedan
togo de en annan klippa, Thwite,
hwarmed de sköto den än längre ned uti
jorden, för at göra henne så mycket
fastare. F. gapade förskräckligt, rasade
och wille bita dem, men de stucko et
swärd i munnen, med fästet i nedra
käften och udden i den öfra. Han
tjuter förfärligt, och fradgan ur hans
mun blir en flod, kallad Won. Der
ligger han intil Ragnarök. –
Oaktadt spådomarne sade, at F. skulle ge
Odin sin bane, hade Gudarne sådan
aktning för sina heliga rum, at de ej
wille oskära dem med F:s blod.
Endast Widar förmådde dräpa honom,
och han framträdde icke före än efter
Odins död. Se RAGNARÖK.
FENSAL (Nord. M), Friggas
mycket sköna sal i Wingolf.
FERAGUN eller FERAUN, (Mah.
M.), är Skriftens Pharao.
Musulmanske Bibeltolkare ha belastat
denna historie med fabler, af hwilka
några må anföras. Då Mose hade
öppnat Röda Hafwet til fri genomgång
för Israeliterne, blef Gabriel,
nationens ledsagare, som red på et
gångare-sto, den siste på hafsstranden.
Pharao kommer och får se hafwet
halföppnadt, dock wågade han ej rida ner;
men hans häst fick wäder af stoet, o.
hela armén som följde F., war,
innan han wiste ordet af, midti hafwet,
som flöt tilsammans o. upslukade dem.
I denna sin nöd gjorde F. sin
trosbekännelse på tre särskilta sätt; men
Gabriel lät honom förstå, at ångern
kom för sent, och at han fördömt sig
sjelf. Också hade ängeln långt förut
infunnit sig hos F., under en lånad
skepnad, o. gjort honom följande
fråga: en husbonde hade en slaf, som han
upfostrat och utmärkt framför alla dess
kamrater, genom otaliga
godhetsbewis. Slafwen glömde sin belägenhet
ock den wälwilja han njutit, blef
otacksam och uprorisk. Wid denna
berättelse undertecknade F. m. egen hand
slafwens dom, och förklarade at han
borde dränkas i hafwet. Ängeln, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
