Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - L - Lundar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blef kär i Endymion och hade m.
honom 50 döttrar. Se månen.
1. Lundar. Hos Slawonerne
woro skogar och lundar helgade åt
Gudarne i wissa landskap, ibland andra
åt Perun; andra åter ansågos som
Gudomligheter. Man fick der hwarken
taga fåglar eller andra djur, ej en
gång hugga wed: ty et sådant helgerån
straffades med döden.
2. – Heliga. Skogarne woro de
första ställen bestämda för Gudarnes
dyrkan. I början af samhälls-
inrättningen woro menniskorna, som ej hade
andra hemwist, naturligtwis
nödsakade at inhysa sina Gudar på samma
sätt som de sjelfwe bodde, o. utwälja
de dystraste ställen, för at der utöfwa
sin religion. Sedermera byggde de der
små kapell, och slutligen tempel; och
för at bibehålla denna gamla wana,
planterade man alltid, så ofta det war
möjligt omkring templen lundar, lika
heliga som templen sjelfwa, och
besökte dem ofta. Der samlades man
wissa högtidsdagar, anställde offentliga
måltider, åtföljde af dans och alla
möjliga glädjebetygelser; der
uphängdes en myckenhet rika offer; der
helgades åt Gudarne isynnerhet de
wackraste och största träd, och man prydde
dem med band och wimplar, likasom
sjelfwa Gudarnas stoder, hwilket kejsar
Theodosius förböd ganska strängt,
äfwensom Gregorius, flera kyrkomöten,
flere författningar af de Franske
konungarne, samt de Lombardiska
lagarne. Det war et helgerån at kullhugga
de heliga lundarne; men det war
tillåtet at qwista up dem och göra dem
något glesare. Rom war omgifwet
af heliga lundar, hwaraf de
rygtbaraste woro Egerias på Appiska wägen;
Musernes wid samma wäg; Dianas
wid wägen til Aricia; Juno Lucinas
nedanför Esquilinska berget; Lavernas
wid Saltwägen (Via Salaria);
slutligen Vestas wid foten af Palatinska
berget. Se Claros, epidaurus.
Luno (Celt. M.), trollkarl,
konstnär och namnkunnig smed i Lochlin.
Han war Nordens Vulcanus.
Lunus. Denne Gud war ingen
annan än Månen sjelf. I flera
Österländska språk är Månens namn
masc. eller comm. gen. Derföre
hafwa somlige gjort honom til en Gud,
andre til en Gudinna, och en del til
hermafrodit. Denne Gud, som
Strabo kallar Men, war isynnerhet dyrkad
i staden Carræ i Mesopotamien (Bibl.
Haron). Karlarne offrade åt honom
i qwinnodrägt, och qwinnorna i
manskläder. Spartianus säger, at de som
anse Månen som qwinna, äro mycket
kärlige utaf sig, men stå under
toffeln; de åter som anse den för man,
hafwa deremot herrawäldet öfwer sina
hustrur, och ingenting at frugta af
deras list. "Deraf kommer, tillägger
han, at Greker och Egyptier, ehuru
de kalla Månen hon, likwäl i sina
mysterier tala om henne såsom om
en manlig Gud." Flera
minnesmärken hafwa förwarat bilden af Guden
Lunus. Medaljer ifrån Carien,
Phrygien och Pifidien, föreställa honom
såsom en ung man, med armeniansk
mössa på hufwudet, en halfmåne på
ryggen, et betsel i högra handen, och
en fackla i den wenstra, samt en tupp
under fötterna. Han hade Phrygiska
mössan, emedan Phrygierne, som först
förgudade månaden, wille göra sig säkra
om upfinnare-äran genom halfmånen,
för at utmärka dess beroende af
månen. I kejserliga Napoleonska
Cabinettet fans äfwen en graverad sten,
der Lunus ses i Phrygisk drägt, med
et spjut i ena handen, en symbol af
hans magt, och i den andra et litet
berg, antingen derföre at det är
bakom bergen som Guden Lunus
förswinner undan wår åsyn, eller emedan
man alltid på höga ställen gör
astronomiska observationer.
Luonotaret (Finnl. M.) tre
raska jungfrur, döttrar af Helka, som
i Ilmarises smedja mjölkade af sina
bröst tre slags jern. Af den swarta
mjölken kom det bästa o. segaste
stång-jern; af den rödbruna kom stål; och
kallbräckt jern af den hwita.
Lupanto (Ind. M.) et
Peguanernes namn på ormen som bedrog
den första qwinnan. Mendez Pinto
säger, at dessa folkslag hafwa en
ganska märkwärdig tradition om det så
kallade syndafallet.
Luperca, en Gudinna, som
Romarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
