Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - M - Manes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för underjorden i allmänhet. Man har
gifwit detta ord åtskilliga
härledningar: 1. Manare, utflyta, härflyta,
emedan M. wistas i luften, och
nedstiga derifrån för at plåga
menniskorna; eller snarare derföre at de äro
likasom en kanal, genom hwilken ondt
och godt idet enskilta lifwet nedflyter.
2. Manus, et gammalt latinskt ord,
som stvarar emot bonus; enligt denna
mening äro M. wälgörande
gudamagter, som taga del i de menniskors
sällhet, med hwilka de här i lifwet
warit förenade genom wänskap ell.
blodsband. 3. Man, menniska, och då bet.
ordet förträfflige män, emedan
endast dygdiga själar kunna hoppas at
blifwa gudomligheter, som förmå at
göra godt åt dygdens wänner. 4. Mun,
et österländskt ord, hwaraf äro orden
moan, man, bild, spöke o.d. – Alla
folkslag i Asien dyrkade skuggorna eller
wålnaderna. Då Bithynierne
begrofwo sina döda, bådo de dem med hög
röst at icke helt och hållet
öfwergifwa dem, utan komma tilbaka
någon gång; och til och med i det inre
af Afrika iakttogs denna dyrkan (Se
Nasamoner) Orpheus war den
förste som ibland Grekerne införde
bruket at framkalla Manerne.
Thesprotierne inwigde åt honom et tempel på
samma ställe der han troddes hafwa
återfört Eurydices skugga til dagens
ljus. Detta tempel blef mycket
rygtbart, och många sekler derefter for
Periander dit för at rådfråga sin
gemål Melissas skugga. Dessa gudars
dyrkan spridde sig öfwer Peloponnesus,
och wid allmänna olyckor gjorde man
dem löften. Homerus omtalar at
Ulysses offrade åt dem, för at komma
lyckligt tilbaka til sina stater. Bland
alla Grekiska prester woro Thessalierne
skickligast at framkalla M. Då
Spartanerne hade låtit Pausanias
omkomma i Minervas tempel, måste de skicka
efter prester ifrån Thessalien at
fördrifwa hans skugga. På et fält nära
Marathon, såg man grafwar efter de
Athenska krigare som stupat i kriget
emot Perserne. Pausanias säger at
man stundom hörde gälla skri derifrån,
hwaraf resande skrämdes. Ofra
hördes blott et doft buller, som liknade
et stridstummel i de som lyssnade
derpå, blefwo illa handterade af M.; men
de som foro förbi, utan at undersöka
saken närmare, mötte icke något
hinder. Stundom, för at blidka dens
wreda skugga som antingen blifwit
mördad eller dött genom annan
olycklig händelse, slagtades menniskooffer
eller uprestes en bildstod. Så, när
Ephorerne wille tilfredsställa
Pausanias’ wålnad, uprestes åt honom twå
kopparstoder, framför hwilka årligen
anställdes offer (Se Euthymus).
Athenarne firade en högtidlig fest til
Manernes ära, i månaden
Anthesterion, hwarunder man icke fick gifta sig
(Se Ialemus). Platœœrne wisade
en religiös dyrkan för de aflidne. De
offrade på deras grafwar; och
offer-djuret, krönt med myrten och cypress,
slagtades wid ljudet af flöjter och de
mest dystra instrumenter. De hade
äfwen en allmän högtid, der de
förnämste i nationen, åkande i
swartrklädda wagnar, kommo til grafwarne
at offra åt de underjordiska Gudarne.
Den mest ansedde ibland dem fällde
med yxan en swart tjur, och man bad
M. as stiga up ur sina grafwar för
at dricka af djurets blod. Se
Silicernium. – Uti Italien, likasom
i Grekland, åkallades M. såsom
gudar; man upbyggde altaren åt dem,
och offrade tjurar för at förmå dem
at beskydda fälten och skrämma bort
frukttjufwar. Cato har åt oss
förwarat det beswärjelse-formulär som
derwid nyttjades (se Novemdiales,
terentini). Ifrån Rom somdde sig
Manernes dyrkan öfwer hela Italien.
Öfwerallt uprestes altaren åt dem;
under deras beskydd ställdes grafwarne,
och öfwer hwar inskrift stodo orden Dis
Manibus främst. Desse gudar kunde
upstå ifrån underjorden med tillåtelse
af deras öfwerherre Summanus, och
mer än en gång trodde den lättrogna
okunnigheten sig se dem i mörkret.
Begrafningsplatserne som alltid woro
inwigde åt undergudarne, diis inferis,
kallades loca religiosa; då de som
woro inwigde åt öfwergudarne diis
superis, kallades loca sacra. De
altaren som byggdes åt M. i Lucanium,
Etrurien och Calabrien, woro alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
