Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O - Œdipus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gå i fullbordan, flydde han ifrån
Korinth, styrde sin koja efter stjernorna
och tog wägen til Phokis. En dag
kom han på en smal wäg som ledde
til Delphi, mötte der Laius som kom
åkande med fem man til betäckning,
och i högdragen ton befallte Œ. at
gå ur wägen; de kommo i handgemäng,
utan at känna hwarandra, och Laius
blef ihjelslagen. – När Œ. kom fram
til Thebœ, fann han staden ödelagd
af Sphinx. Den gamle Creon, som
återtagit regeringen efter Laii död, lät
hela Grekland weta at han wille gifwa
sin syster och sin krona åt den som
befriade Thebœ ifrån den skymfliga skatt
det erlabe til widundret. Œ. erböd
sin tjenst och dödade Sphinx. Iocaste,
segerns belöning, blef hans gemål och
gaf honom twenne söner, Eteokles och
Polynices, samt twenne döttrar,
Antigone och Ismene. – Flera år
derefter härjades riket af en förskräcklig
pest. Åter rådfrågas oraklet, som
förklarar at det är et straff för
Thebanerne, derföre at de icke hämnat deras
konungs död, och ej en gång sökt at
få rätt på banemännen. Œ. låter slå
efter mördaren, kommer slutligen
under fund med sin hemlighetsfulla
härkomst, och finner sig sjelf wara
fadermördare o. blodskändare. Jokaste
hänger sig af förtwiflan. Œ. sticker ut
sina båda ögon, fördrifwes af sina söner,
låter leda sig af Antigone och stadngr
i Attika wid Colonna, i en lund som
war helgad åt Eumeniderne. Någre
Athenare, betagne af fasa at se en man
på et ställe der ingen profan fick
inträde, wille med wåld drifwa honom
derifrån. Antigone medlar för sin fader
och sig, och blir ledsagad til Athén,
der Theseus tog mycket wäl emot dem,
lofwar dem til understöd sin magt och
sina stater til fristad. Œ. påminte sig
et Apollos orakel, som sagt at han
skulle dö i Colonna, och at hans
grafwård skulle blifwa en underpant af
Athénarnes seger öfwer alla deras
fiender. Creon kom i spetsen för
Thebanerne, och bad Œ. komma tilbaka
til Thebœ; men denne, som misstänkte
at Creon wille beröfwa honom
Athenarnes beskydd och förwisa honom til
okända länder, wägrade at emottaga
hans bjudning. Befriad af Theseus
ifrån Thebanernes wåldsamhet, får han
höra en åskskräll, anser den såsom et
förebud til sin snara död, och går
ensam til det stället der han skulle
aflida. Kommen nära et brådjup, wid
en wäg som delade sig åt flera håll,
satte han sig på en stenbänk, aflägger
sin sorgdrägt, och sedan han renat sig
ikläder swepningen, låter kalla
Theseus til sig och anförtror honom sina
begge döttrar, dem han låter draga
sig på något afstånd; jorden skälfwer
och öppnar sig sagta, för at emottaga
Œ. utan wåld o. utan plåga, i
närwaro af Theseus, som ensam känner
hemligheten af hans dödssätt och hans
grafställe. Ehuru wiljan hade ingen
del i Œdipi rysliga brott, gifwa
skalderne honom likwäl plats i
Tartaren med alla rygtbara missdådare.
– Sådan är historien om denna
olyckliga furste, enligt de tragiska
Skalderne, isynn. Sophokles, som för at
wäcka mera fasa och medömkan,
tillagt flera omständigheter stridande mot
sanningen. Ty enligt Homerus och
Pausanias gifte wäl Œ. sig med sin
moder, men hade inga barn med
henne, emedan hon dödade sig genast efter
begången blodskam. Efter hennes död
gifte han sig med Euryganea, och hade
med henne 4 barn, regerade i Thebæ
med henne, och slutade der sina dagar.
Hans grafwård sågs wäl i Athén,
men hans ben lära hafwa blifwit
ditförda ifrån Thebœ.
ŒDIPODIA. en källa i
Thebœ, der Œdipus renade sig efter mordet
på sin fader Laius.
OELLO (Peruv. M.), qwinnor af
Incas-ätten, som friwilligt helgade sig
til botöfning och enslighet, samt
genom enkom löfte förbundo sig dertil.
De lefde hemma hos sig såsom
werkliga nunnor, utom deri at de fingo
gå ut; men de begagnade sällan denna
frihet, om icke för at helsa på sina
slägtingar, som antingen woro sjuka
ell. lågo i barnsäng, ell. när de skulle
klippa håret af deras äldsta barn, och
gifwa dem namn. Dessa qwinnors kyska
och oförwitliga lefnad tilwann dem
en så djup wördnad, at man
företrädeswis kallade dem Oello, et i deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
