Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Sanningen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och nykter. Som han icke har
någonting och ej är fästad wid något,
stryker han omkring öfwerallt, nästan
naken, med rakadt hufwud, och har
blott et gult skynke öfwer ryggen; allt
hans husgeråd är en kruka och en staf.
Han lefwer blott af almosor, och äter
endast för at icke dö. Om han
stadnar i en stad ell. by, bör det wara
för en enda natt. Är han rask, så
kastar han bort både kruka och staf,
och blir stum, döf, fånig och galen.
Då har han hunnit til högsta graden
af fullkomlighet, när wärme och köld,
owett och beröm, rikedom och
fattigdom, allt är honom likgilltigt.
Menniskor af alla caster, utom Parias,
kunna blifwa Saniassis.
SANNINGEN. Hon är en dotter af
Saturnus eller Tiden, och moder til
Rättwisan och Dygden. Pindarus
gifwer henne Öfwerguden til fader.
Apelles i sin rygtbara tafla öfwer
Smädelsen, föreställde Sanningen
under bild af en anständig qwinna som
håller sig afsides. Plutarchus afmålar
henne såsom en skön qwinna af ädelt
och majestätiskt utseende, klädd i
enkel drägt, och hwars ögon glindra
såsom stjernor. Ripa föreställer henne
naken, hållande i högra handen en sol
den hon noga betraktar; i den
wenstra en öppen bok och en palm;
under ena foten ligger jordgloben. J. B.
Rousseau giwer henne en spegel, som
stundom är prydd med blomster och
ädla stenar, för at utmärka huru det
är tillåtet at utsmycka sanningen.
Bernin har urtryckt henne genom en
qwinna som har under wenstra bröstet
en djup inskärning hwars kanter han
åtskiljer, likasom för at låta en läsa
hwad som föregår i hennes hjerta; en
öfwerdrift som Winckelmann med skäl
ogillar. På en allegorisk tafla, hwars
föremål är: Sanningen eftersökt af
filosoferne, har B. Picard föreställt
Sanningen såsom en naken qwinna,
stående på en kub och trampande
jordgloben under fötterna; i högra
handen håller hon en bok och en
palmgwist, symbol af triumfen, och i den
wenstra en sol som hon noga
betragtar. Gravelot har målat henne med
samma attributer, men ställer henne
i skyarna, hennes naturliga hemwist,
så länge Willfarelsen bor på jorden.
Någon har sagt at S. låg i botten
på en brunn, för at utmärka huru
swårt det är at uptäcka henne. En
medalj slagen til Aretini ära,
föreställer S. under emblem af en naken
qwinna, sittande på en sten; wenstra
foten hwilar på en Satyr: hon
betraktar Jupiter som synes på et moln
med åskan i handen; bakom står
Rygtet som kröner henne; och på et band
läses: Veritas odium parit,
Sanningen alstrar owänner.
– DEN CHRISTNA. Altartaflor
föreställa den genom en qwinna som
håller Evangelium i handen, tillika
med martyrpalmen. Hon trampar på
jordgloben, och ser med innerlig
förtröstan på et strålande kors
som skingrar de täta moln under hwilka
Willfarelsen döljer sig.
SANNINGENS MUN kallades et
antikt stenhufwud som förwarades i Rom,
nära den Hel. Marias kyrka.
Fordom plägade en hustru, som war
misstänkt för otrohet, ledas fram för detta
hufwud i hwars mun hon borde
införa handen; och som denna mun
aldrig plägade tilsluta sig, så war hon
säker at bli förklarad för oskyldig.
SANNOLIKHETEN (Sinneb. f.) I
en ballet som gafs i Turin 1634, i
anledning af Cardinalens af Savoyen
födelsedag, finner man S.
personifierad på följande sätt. Ämnet för
balletten war: “Sanningen, fiende til
sannolikheter, understödd af tiden.” På
en stor sky som uppehålles af windarna,
såg man Sannolikheten klädd i
skiftande färger; snörlifwet war besådt
med spegelglas; hon hade wingar och
en stor påfågelstjerta samt syntes sitta
huka öfwer et slags fågelbo, hwarutur
flögo doptals med skadliga Lögner,
Swek, behagliga Lögner, Smicker,
Intriger, löjliga Lögner, Skämt,
roliga Sagor, m.m.
SAN-PAU (Chin. M.), en liten
afgud af brändt ler eller af någon
metall som Kalmucker och Mongoler
hemta ifrån Thibet, och bära om
halsen. Wid öfra ändan utgrenar sig denna
afgud i tre menniskobilder, och slutas
i en enda kropp åt den nedra. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
