Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - T - Tiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin moder ur helwitet, oaktadt
djeflarne ilfänas at få behålla henne.
TIDEN, betragtad såsom en
allegorisk Gudomlighet, föreställes på en
graverad sten såsom en gubbe med
långa wingar, stödande sig med
begge händerna på en wingårdsspade, och
är försedd med bojor och en kedja om
fötterna, för at utmärka huru tidens
snabbhet kan hejdas eller wara
underkastad methodiska reglor. Macrobius
säger, at man lade band på benen
af Saturni bildstod, som föreställde
Tiden; men at det war ylleband som
borttogos på hans högtidsdag. Tiden
war fördelad i flera delar, af hwilka
hwar och en hade sin särskilta
skapnad, antingen af man eller qwinna,
allt som deras namn woro masculina
eller feminina; man bar äfwen deras
bilder wid religiösa ceremonier.
Inwånarne i Alexandria föreställde de
trenne tiderne af menskliga lifwet
under bild af et widunder med tre
kreaturshufwuden på en
menniskokropp; et af lejon för det
närwarande, et af warg for det förflutna, och
et hundhufwud för framtiden. På
några Romerska medaljer ser man en
elefant, såsom symbol af ewigheten.
I sednare tider är Tiden
allegoriserad under bilden af en torr och
utmagrad gubbe, med skägg och hwitt
hår, twenne stora wingar på ryggen,
en lie i ena handen och et timglas i
den andra. Gravelot bifogar til
dessa attributer et timglas, djurkretsens
cirkel, sönderbrutna pelare, samt
kringspridda kronor och spiror. Flere
artister hafwa föreställt Tiden utan
wingar; men sittande på en wagn,
dragen af twenne snabbt löpande
hjortar. Man kunde äfwen tillägga en
paradisfågel, som, enligt wantron skall
wara utan fötter, och derföre aldrig
hwilar sig. Följande beskrifning
framwisar Tiden under högst sinnrika
förhållanden; och som den finnes i et
föga kändt arbete, har man trott den
här emottagas med nöje; "Wid
norra Polen och ändan af den kända
werlden der dagens stjerna nedgår,
ligger et öde och oupodladt fält, der
Tiden, detta med Jorden skapade
widunder, regerar med en enwäldig
spira. Denne oböjlige tyrann öfwer allt
lefwande, är uphöjd på en pelare af
hwit marmor, och sprider öfwer
samma änne ungdomens behag och
ålderdomens skrynkor. Dess ansigte,
twedeladt af et långt och grått skägg,
låter framskjuta en fullkomlig
skröplighet wid sidan af den unga
mannaålderns frodiga utseende; dess kropp,
alltid färdig at flyga, hwilar blott på
ena foten, den han sagta stöder på et
timglas: Timmarna, som göra at det
rinner, räknar med mycken
noggrannhet hwart enda sandkorn; Tiden sjelf
håller i händerna en lång hwass lie;
och med sina genomträngande ögon,
som aldrig öfwerlemna sig åt
sömnen, utwäljer han sina offer ibland
de otaliga dödlige, som, bönfallande
anropa hans mildhet. Men detta
widunder, lika obewikligt som döft,
utan afseende på åldern som han
förswagar, eller på stånd och willkor,
som han tilintetgör, eller på könen
som han förblandar, eller på skönheten
som han förstör, eller på förståndet
som han förswagar, skakar sina långa
och blåagtiga wingar, förjagar langi
ifrån sig dagar, månader och år, och
nedhugger, utan åtskillnad, här den
enda sonen, som war en hel familjs
hopp; här en älskad Monark, som han
störtar ifrån thronen nästan i samma
ögonblick han dit upstigit; stundom
rycker han en ung brud ur
brudsängen, och förbyter bröllopets glädje til
en sorglig likbegängelse; stundom
skonar han den fotfallna och giktbrutna
gubben, för at afhugga den friska och
raska ynglingens dagar. Slutligen
låter han sin mördande lie falla på
de gubbar, som närmast omgifwa
honom; men endast då, när han af
trötthet icke förmår at utsträcka
armen för at på långt håll träffa sina
offer: då falla de, likt de gulnade
bladen, dem den stränga
nordanwinden, wid höstens slut, skakar af träden.
– Sådana äro de grymma lekar som
sysslosätta Tiden, då han med sin
hwassa lie fäller sina offer. Det
rysliga slag som öfwerlåter dem åt
döden, hwilken ilfänas at bortköra dem,
dem, öpnar för dem de swarta
bommar, som utgöra ingången til
Ewigheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
