Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lycosan från Narbonne eller den svartbukiga taranteln - Äggläggningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
räckt hela morgonen från klockan fem till nio. Med-
tagen av trötthet, omklamrar modern sitt kära
klot med benen och sitter orörlig. Sedan ser jag
inte mer till henne i dag, men dagen efter återfin-
ner jag spindeln, som bär sin äggsäck hängande
vid bakkroppen.
Från nu och till utkläckningen lämnar lycosan
icke längre sin dyrbara börda, som, fäst vid spinn-
vårtorna med ett kort band, släpas mot marken.
Med denna börda, som slår emot hennes bakben,
sköter hon sin dagliga gärning, går omkring eller
vilar sig, lurar på byte, angriper och äter upp det.
Om säcken slites loss genom en eller annan till-
fällighet, är den snart fastsatt igen. Spinnvår-
torna beröra den på ett par ställen, det behövs
inte mer, på ett ögonblick är den fästad igen.
När arbetet med äggklotet är slut, slå vissa ly-
cosor sig lösa. De vilja se litet av trakten, innan
de riktigt stänga in sig. Det är dem man ibland
påträffar kringflackande utan mål och släpande
på sin äggsäck. Förr eller senare begiva sig dessa
vagabonder tillbaka till sitt bo, och augusti är
inte slut, förrän sondering med ett halmstrå loc-
kar fram en moder med sin äggsäck ur varje bo
i jorden. Jag kan då skaffa mig så många jag
önskar och med dem anställa en del försök av
största intresse.
Det är en syn väl vård att se, när en lycosa slä-
par sin skatt efter sig utan att någonsin lämna
den, varken dag eller natt, sovande eller vaken,
och försvarar den med en käckhet, som inte kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
