Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lycosan från Narbonne eller den svartbukiga taranteln - Familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
bryr sig lycosan om avkomman! Hon håller
tillgodo med en annans lika gärna som sin egen.
Hon är nöjd bara hon har en myllrande hop på
ryggen, vare sig nu hon själv eller andra fram-
fött den. Om verklig moderskärlek kan här icke
bliva tal.
Jag har på annat håll talat om de bedrifter som
utföras av honan till dyngbaggen (Copris), då hon
vakar över celler, som hon inte byggt och som inte
innehålla hennes egna barn. Med en iver, som
är svår att trötta ut ens genom de mycket krä-
vande arbeten jag pålägger henne, rensar hon bort
allt mögel ur de främmande rummen, vilka i an-
tal vida övergå hennes egna. Hon skrapar, pole-
rar och reparerar dem helt försiktigt. Hon un-
dersöker dem noga och gör sig genom hörseln un-
derrättad om fosterbarnens framsteg. Hennes
egen avkomma kunde inte få bättre vård. För
henne är den verkliga familjen och en annans fa-
milj ett och detsamma”:
Samma likgiltighet visar lycosan. Med en pen-
sel sopar jag bort ryggbördan från en av mina
spindlar och låter den falla ned i närheten av en
annan, som bär sina små på ryggen. De förflyt-
tade ungarna springa omkring, träffa på den nya
moderns utsträckta ben, kasta sig över dem i
ett huj och klättra upp på ryggen på den välvil-
liga spindeln, som lugnt låter dem hållas. De
nästla sig in bland de andra, eller då dessa redan
sitta alltför tjockt, ge de sig över till framkroppen,
gå från bakkroppen till bröstet eller till och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
