Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 FORNTIDEN.
lo. Kristendomens framsteg.
Vi hafva redan i det föregående antydt, huru
genom vikingatågen och den derigenom underhållna
förbindelsen med utlandet kristendomen först blifvit
bekant tör nordens folk samt att den vid tiden för
Svolder-slaget begynte få en allmännare spridning. I Sverige
bibehöll sig hedendomen längst, men äfven här började
kristendomen så småningom vinna fotfäste, sedan kristna
lärare inkommit till Vestergötland. Om således Olof Trygg:
vasons yttrande om Upsvearne, då de vid Svoldern redde
sig till strid mot honom, att de kunde återvända till
Upsala och i afgudatemplet slicka sina oflerskålar — ännu
var sant, så var å andra sidan för Nordens kristnande
mycket vunnet derigenom, att dess konungar vid denna
tid öfvergingo till kristendomen. Danske konungen Sven
Tveskägg, som i sin ungdom bekämpat kristendomen, antog
densamma först. Olof Skötkonung, hvars drottning var
kristen, öfvergick till kristna läran och lät döpa sig i
Husaby källa i Vestergötland år 1008 af norske
hofbisko-pen Sigurd. Kristne lärare inkommo till Skandinavien
lrån Tyskland, men mestadels från England. En bland
desse var Sankt Sigfrid, som genomvandrade Smålands
skogsbygder och sådde kristendomens första frön i Värend.
Hvad som mycket understödde de kristna lärarne i deras
svåra värf, var dels det myckna, som i den tidens
gudstjenst talade till de yttre sinnena, såsom presternas
praktfulla drägter, sången, rökelsen samt helgonbilderne, dels
de icke oväsendtliga beröringspunkter, som onekligen
funnos mellan Nordens gamla gudalära och kristendomen.
Så fans i våra hedniska förfäders tro redan på förhand
föreställningen om ett högsta väsen, som en gång skulle
skipa rätten och dömma goda och onda. För nord boerna,
hvilka som oftast trodde sig se sina gudar vandra omkring
bland dem i menniskoskepnad, var läran om Guds sons
menniskoblifvande icke så helt och hållet främmande,
som för andra hedniska folkslag, och i katolska verldens
många helgon kunde de nyomvände finna något, som
påminde om deras förra mångtaliga gudar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
