Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
NYA RF. TIDEN.
Guds nåde Sveriges, Götes och Vendes konung,
storfurste till Finland, Ingermanland och Karelen samt hertig
öfver Estland och Lifland."
Emellertid fortsattes kriget med största förbittring.
Stilleståndet på finska sidan upphörde 1577.
Härjningståg företogos från Nyslott vid Saimen åt det inre af
Ryssland, och Kexholms län eröfrades. Någon
skonsamhet visades från Svenskarnes sida, men icke så från
Ryssarnes. Ett anfall mot Ingermanlands hufvudort
Nöteborg försöktes af De la Gardie, ehuru utan framgång.
Behofvet af fred var å ömse sidor ytterst känbart, men
konung Johans anspråk hade nu med framgångarne stigit,
så att allt hvad som kunde vinnas, var ett stillestånd
på fyra år 1583—1587. Under denna vapenhvila hade
Svenskarne olyckan att mista sin tappre härförare
Pontus De la Gardie. Han drunknade i Narvaströmmen
1585. Ivan den fjerde var ock död 1584 och hade vid
sin död tillrådt sin son Feodor att bibehålla freden med
Sverige. Men det stolta språk konung Johan förde —
"han fordrade att czaren skulle böja ned sitt hufvud för
honom och låta bli att kalla sig alla Ryssars herre,
emedan en del af Ryssland tillhörde Sverige" •— samt
hans öfverdrifna fordringar omintetgjorde åter utsigterna
till fred, och kriget upplågade på nytt. Det var medan
Kexholms län och Ingermanland ånyo gingo förlorade,
Finland härjades och i Estland tjugo tusen Svenskar
hade att kämpa mot hundra tusen Ryssar, som Johan
förde ett sådant språk. I öfrigt var allt öfverlemnadt
åt anförarnes tapperhet, insigter och fosterlandskärlek,
ty å Johans sida gjordes intet för att försvara de
olyckliga länder som voro skådeplatsen för detta
förfärliga krig. Det gick så långt att Sigismund såsom
konung i Polen och tronföljare i Sverige, på eget bevåg
på samma gång han för Polen afslöt fred med Ryssarne,
äfven för Sverige utverkade ett års stillestånd. I
Estland var folket så utledset vid kriget, att det på eget
bevåg ville göra fred; hertig Karl rådele äfven härtill,
men Johan förtörnades och förklarade att hvarken hans
bror eller hans son voro hans förmyndare och befalde ånyo
krigets fortsättande. Detta var 1590. Karl Henriksson
Horn, som ensam med fyrahundra krigare emotstått hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
