Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF ADOLFS PERSONLIGHET 0CII KARAKTER.
227
eller rättare, man kan det numera icke. De känslor,
med hvilka under strömmande tårar menigheten i
Augsburg trängdes till den genom Gustaf Adolf återstälda
evangeliska gudstjensten; de känslor, med hvilka
Sachsens invånarne käböjande sträckte tacksamma händer mot
hjelten, för andra gången deras räddare, hafva blifvit
främmande för vår verld. — Då kände man faran och
visste att värdera befriaren. Vi tala om folket, hvars
man Gustaf Adolf var både genom sin sak och genom
sina egenskaper. Verkan af begge sträckte sig långt
och genombröt äfven hatets och fördomens skrankor —
ty kanhända är han den ende, hvars bild med sauning
framlyser äfven i fienders berättelser. Så stor var makten
af hans dygd. Det är ej endast Axel Oxenstierna som
om honom sagt: "han var en herre, gudfruktig i alla sina
verk och gerningar intill döden." Lutherska teologer
hafva velat göra honom till ett slags helgon i deras
mening. Om han dertill hade för mycket af Cæsar och
Alexander (hvilka han beundrade), så måste man å andra
sidan erkänna, att han var bättre än sina prester och i
kristlig fördragsamhet högt öfver sin tid.
Hvad honom sjelf på den höjd, till hvilken ban
uppsteg, menskligt vederfarits — att många af hans förslag
och planer med honom dött — det hör, så ovanlig han
ock var, till mensklighetens gemensamma lott och må
tyst läggas till den omätliga summan af gäckade
förhoppningar. Det fins ett fjerran i bela Gustaf Adolfs
lefnad, som lättare låter sig kännas än beskrifvas.
Det är den af inga gränser hämmade blicken öfver
verlden, som är alla eröfrare medfödd. Såsom alla
sina likar har han ingalunda blifvit öfverraskad af sin
egen lycka, huru förvånande denna än var. Den djupa
tron derpå framlyser i alla hans handlingar. Ingenting
förhärdar så som lyckan. Att Gustaf Adolf, oaktadt
sina ovanliga framgångar, förblef ödmjuk och mild-)
deri visar sig bäst hans menskliga värde. Han kände
sin kallelse såsom en högre ledning. Sig sjelf var han
långt ifrån att anse såsom oumbärlig, ty målet satte han
vida öfver sin egen personlighet. Derför har han ock,
såsom den högsinte Romaren, slösat med sitt stora lif.
— "Gud allsmäktig lefver," sade han till Axel Oxen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
