Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 NYARE TIDEN.
fred. Underhandlingar öppnades i Altmark;* här slöts
emellan Sverige och Polen ett stillestånd på sex år, under
hvilken tid Sverige skulle innehafva Livland med Riga
samt af Preussen städerna Elbing, Braunsberg, Pillau och
Memel jämte tillhörande områden, 1629. Den preussiska
eröfringen blef ett särskildt generalguvernement under Axel
Oxenstiernas styrelse; det viktigaste af denna besittning var
de indräktiga tullar, som uppburos från de preussiska
hamnarna och som de följande åren voro Sveriges förnämsta
inkomstkälla.
Gustaf Adolf deltager i det tyska kriget.
Tillståndet i Tysklaud. Efter polska krigets slut
beredde sig Gustaf Adolf med rastlös ifver till det tyska.
Ställningen var farligare än någonsin, ty efter Danmarks
nederlag hade kejsaren fria händer i Tyskland. Han utfärdade
nu restitutionsediktet, enligt hvilket protestanterna måste
återställa alla andliga gods och områden, som kommit i deras
händer sedan Passau-fördraget af 1552. Lyckligtvis hade
det habsburgska huset en kraftig motståndare i Frankrike,
som vid denna tid styrdes af den store statsmannen kardinal
Richelieu. Han skaffade Grustaf Adolf stillestånd med Polen
och styrkte honom till kriget med kejsaren. I Tyskland
underblåste han furstarnes missnöje öfver kejsarens
egenmäktighet och de wallensteinska truppernas våldsamma
framfart; han dref sitt spel så skickligt, att kejsaren på
kurfurstemötet i Regensburg 1630 måste gå in på att afskeda
Wallenstein och en del af hans här. Därigenom befriades
Gustaf Adolf från sin farligaste fiende.
När detta skedde, stod den svenska hären redan på
Tysklands jord. Efter fulländade rustningar sammankallade
Gustaf Adolf ständerna till ett möte i Stockholm (våren 1630)
och tog ett högtidligt afsked af dem. Han åkallade Gud som
vittne, att han ej af krigslust kastade sig i denna nya fejd
utan vore därtill drifven af de kejserligas fientligheter och
de förtryckta protestanternas böner. Han vände sig till hvart
stånd särskildt med uppmuntringar och välönskningar. »Och
eftersom ske plägar» — så yttrade han aningsfullt —, »att
krukan bäres så länge till vatten, att hon slutligen brister,
* By ej långt från Stuhm, nära den punkt, där Weichseln grenar sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
