Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HATTPARTIETS SEGER OCH KRIGSPOLITIKEN. 315
ken önskade svenskarnes hjälp för att vinna Rysslands tron.
Man räknade på hennes tacksamhet; Frankrike, som önskade
sysselsätta Ryssland under det nu utbrytande österrikiska
tronföljdskriget, dref på och utfäste sig till betydliga
subsidier. På detta sätt lät sekreta utskottet af sina ledare
förmå sig att först låta sammandraga den finska hären och
sedan fatta det afgörande beslutet om anfallskrig mot
Ryssland. Därpå utfärdade regeringen krigsförklaringen. Man
gjorde sig så säker om framgång, att man lät på förhand
uppsätta fredsvillkoren; det minsta, man skulle nöja sig med,
var Karelen och Petersburg. Den gamle konungen erbjöd
sig att taga befälet öfver hären, men därtill var Lewenhaupt
för länge sedan utsedd.
Ryska kriget och dess följder.
Ryska kriget. Innan Lewenhaupt hunnit fram till
krigsskådeplatsen, hade kriget redan utbrutit. Befälhafvaren i
Finland, general Buddenbrock, hade förlagt sin här vid
gränsen i två afdelningar och väntade ej på länge någon fiende,
då ryska hären plötsligt öfverskred gränsen och ryckte mot
Villmanstrand. Den ena svenska afdelningen under
generalmajor Wrangel skyndade till stadens undsättning, den inlät
sig i strid med den öfverlägsna fienden och blef i grund
slagen, 1741. Träffningen hade dock inga viktiga följder,
ty ryssarne voro ännu för svaga att gå anfallsvis till väga.
Nu tog Lewenhaupt öfverbefälet och ryckte omsider in på
det ryska området enligt det hemliga aftalet med prinsessan
Elisabet. Men under den oro, som svenskarnes anfall
framkallade i Petersburg, lyckades Elisabet att på egen hand
genomföra statshvälfningen och svinga sig upp på Rysslands
tron. Hon lät då uppmana Lewenhaupt att sluta kriget
såsom numera öfverflödigt, och generalen, som ej kände sig
nog stark att intränga djupare i Ryssland, drog sig tillbaka
inom svenska gränsen, hvarpå en vapenhvila inträdde. Under
vinterns lopp sammansmälte hären alltmer; en dålig anda
utbredde sig bland befälet, ofneerarne började sysselsätta sig
mer med politiken än med sin tjänst, och Lewenhaupt visade
sig oskicklig att upprätthålla ordningen. Slutligen uppsade
ryssarne vapenhvilan och började åter fientligheterna. De
funno därvid ringa motstånd, ty den svenska flottan kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
