Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minnet; han skulle önskat att åter vara hos sin goda Maria,
känna värmen af hennes kind och hennes andedräkt;
och det tycktes honom redan, som om öfver hans
hufvud...
»Nikolas Petrovitsch!» sade Fenitschka alldeles invid
busken, »hvar är ni?»
Han spratt till. Icke så, som skulle han erfarit någon
känsla af vare sig blygsel eller förebråelse... Han hade
aldrig fallit på den tanken att på ringaste vis uppställa
någon jämförelse mellan hans hustru och Fenitschka;
men han blef ledsen öfver att hon skulle komma och
öfverraska honom i detta ögonblick. Då han hörde
hennes röst, påminde han sig med ens sitt gråa hår, sin
förtidiga ålderdom, sin nuvarande ställning... Den
inbillningens värld, till hvilken han förflyttat sig, denna
värld, som redan började framstå tydligare skild från
det förflutnas obestämda töcken, skymdes och försvann.
»Jag är här», svarade han, »jag kommer genast; gå
din väg. — Se där», sade han nästan genast till sig
själf, »dessa vanor, som förråda herremannen och om
hvilka jag talade nyss.»
Fenitschka kastade tyst en blick in i boskén och
aflägsnade sig. Först nu märkte han till sin förvåning,
att natten öfverraskat honom under hans drömmerier. Allt
var mörkt och tyst omkring honom, och Fenitschka hade
sett så blek och sjuklig ut under de få sekunder, som
hon visat sig i bersån. Han steg upp för att gå in,
men hans sinnesrörelse hade ännu icke haft tid att lugna
sig, och han började vandra långsamt framåt i
trädgården, under det han än sänkte ögonen än lyfte dem mot
himmelen, som redan vimlade af tindrande stjärnor.
Han promenerade länge, till dess han slutligen nästan
började känna sig trött, och dock kunde den
sinnesrörelse, den hemliga oro, som plågade honom, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
