hund-philosophen Diogenes, bär jag ständigt på mig allt mitt nödvändiga. Drager en flaska ur fickan. Herrliga gudakäril! Gud straffe mig, om jag ej mellan fyra Ögon betygar dig min högaktning. I detsamma inträder, genom dörren till höger, WULF, talande för sig sjelf. Här rustas öfverallt med sådant stök Till höfviskt mottag för min tappre Konung, Att jag, fastän hans eget sändebud, Kan knappt med trumf förskaffa mig gehör. Enhvar om honom talar, och likväl Enhvar, på hvad jag just i hans namn äskar, Blott gapar svarslös, stirrar, löper bort. - Men hvem står der, med flaskan satt till munnen? HOLOFERNES vänder sig om. Skål, vapenbroder! Du har rätt; i vår hufvudstad föres på denna morgonstund en underlig conversation. Du kan tro dig vara kommen till en nation af starar, samtligen inlärda till de fem stafvelserna «Konung Amundus»; de utgöra vårt Ave, vårt Credo, vårt Pater Noster i sammandrag. WULF. Hvem hör och ser jag? Dig, min gamle Holof, Min stridskamrat från sjön Tiberias, - Den olycksdag, som vällde Salems fall?