HOLOFERNES. Du hör och ser mig, Wulf. Men mina bedrifter i det slaget voro sådana, att jag alltsedan, af billig aktning för allmänna omdömet, har kallat mig Holofernes. WULF. Ett ståtligt namn. Blott akta dig för Judith! HOLOFERNES. En hjerter-dame hör till fullständigt ridderskap, och min gick nyss igenom rummet; men ingen fara! Mitt hufvud är ej gjordt att stoppas i säck, och mig frestar en dejlig qvinna långt mindre än en dejlig parmesan-ost. WULF. Din smak för redbarheter är sig lik. HOLOFERNES. Förstår sig. Men hör, - då vi nu äro så här oss emellan; hvarför tala så sippt, så afmätt? Låt oss glamma ogeneradt! WULF. Mig tycks, att helt naturligt är mitt tal. HOLOFERNES. Fan heller! Är det kommet så långt, att goda vänner, äfven i enrum, ej få utgjuta sina hjertan för hvarandra på prosa? Kan du platt inte säga på vanligt menskosätt, att vid Tiberias kullrade vårt Jerusalems-rike öfverända? eller att Satan hade gjort väl, om han den dagen utbedt sig