omåttliga sorg höll på att tvärstanna i sjelfva sin början. - Men ändtligen råkade han ut för sin mästarinna. Märk! nu kommer trolldomen. WULF. Du gör mig särdeles nyfiken. HOLOFERNES. En eftermiddag satt han i sin trägårds-pavillon, efter vanligheten fördjupad i yeklagan och suckan; och som han är en både gudfruktig och lärd herre, så hade han på ena sidan sin biktfader, med bibelspråk, och på andra sidan mig, med det naturliga förnuftsljuset och hvarjehanda välbepröfvade verldsliga tröstegrunder, såsom t. ex. Tålamodets nödvändighet, Tidens helande makt, och så vidare. Då anmäldes ett främmande fruntimmer, som tycktes vara af högt stånd, men ej ville yppa sitt namn för någon annan än Konungen. Vi ville lägga våra hufvuden tillhopa att tänka ut en höflig afvisning; men fortare kan ej åskslaget följa på blixten, än damen sjelf på anmälningen. Innan vi hunno blinka med ögonen, stod hon, högväxt, svart som Natten, i fotsid sorgdrägt, med nedfäldt dok, midt på golfvet framför den hjertnjupne monarken, och började med honom oförtöfvadt ett undersamt täflings- och kämpaspel. WULF. Hvad? Ett kämpaspel? HOLOFERNES. Ja, hvars like jag hvarken sett förr eller sedan: en tornering i gråt och snyftande. Artig, som vår Konung alltid