varit, ville han först framstamma ett par ord till ursäkt för sitt jemmerfulla tillstånd; men han blef snart öfverflyglad. »Hvilka äro» - så ropade hon - «de stenhjertan, som våga tala om sansad smärta, om måtta i saknad, om gräns för sorgen efter en maka? och det till och med vid förlusten af en sådan som din, olycklige Furste!» Att denne nu skulle rigtigt sätta lipen till, var ej oväntadt; men vi studsade, då vi fingo se henne genast göra honom sällskap deri, med en kraft, en fart, en ymnighet, en virtuositet, hvarom en takrännas tåreflöde ger blott en svag föreställning. WULF. Allvarsamt? HOLOFERNES. Jag vill förbytas till en törstig kronhjort, om inte hvart ord bör tagas efter bokstafven. Konungen sjelf föll i förundran, och torkade bort tårarne. «Hvem är ni, sköna Obekanta»? frågade han medlidsamt. «Jag är Grefvinnan af Montferrat», svarade hon, «och alltså i en belägenhet lik Eders Majestäts; enka efter den bäste man ibland alla!» Och härpå en ny tåreström; så länge ihållande, att vi fruktade det hela skepnaden skulle, som en Undin, smälta till en bölja och dränka huset genom öfversvämning. WULF. Så ömsint och gråtsäll hade jag ej tänkt mig er nuvarande Drottning. Hon är numera känd för helt andra egenskaper.