WULF. Om den säger man, att hon är en trollpacka. HOLOFERNES. Något deråt ser hon ut. - Men du har sannerligen gjort mig hes; jag törstar värre än Tantalus. Kom, låt oss tömma en bägare för god skörd i de kongliga vingårdarne. WULF. Jag måste ju stå här, för att vänta på företräde. HOLOFERNES. Företräde? ja, det är sannt; men hör på! jag ville väl ock gerna veta ditt ärende .... (Man hör i rummet innanför mellandörren röster, som närma sig till den.) Skock millioner! der komma både Konung och Drottning, inbegripna i ett af sina trefliga familj-samtal. Jag borde vara undan ... de äro öfver oss i ögonblicket... jag är sjelf ingen Drottningens gullgosse ... (Han kastar ögonen oroligt omkring.) Se der, en grupp af Bacchus och Silenus! Godt omen - göm dig med mig bortom dem! WULF förvånad. Men ... HOLOFERNES. Tig, vid Sanct Dionysius! Kryp bakom, och tig som en råtta! WULF. Jag är min Kungs gesandt, och fruktar ej att bli sedd. Holofernes gömmer sig; Wulf drager sig afsides, närmare utgången till höger; men, utan sin vetskap, så, att han för Konungen och Drottningen, som inträda, är undanskymd af en bildstod.