De veta, hvilka tårar jag i tysthet Har gjutit för den arma vilseförda, Och hur jag velat skona dig för kunskap Hur långt hon vikit från det Godas väg. Men då jag ej blott för Forella har En moders ansvar, huru kan jag tiga, Då med hvar dag det onda sig förvärrar? KONUNGEN. Ej, Gloriosa, är det första gången, Som du mig ondt förtäljer om Florinna. DROTTNINGEN. Visst ej! men hvars är skulden? - Elfvaårig Hon var, när i min vård hon kom; se’n dess Hon blifvit sex år äldre: men har ännu En enda af de lärdomar, jag gifvit, Hos henne slagit rot? har hon ett steg Än tagit, att af hjertlig afsigt nalkas Till moder eller syster? Hvem djerfs påstå, Att jag som styfbarn hållit henne? KONUNGEN. Dock, Det gifves de, som påstå det. DROTTNINGEN. Jag vet; Men detta prat förtjenar blott förakt. Tvärtom! jag allt har gjort, att syskonligt