Dem sammanbringa, och att jemnlikt vara En moder för dem båda; jag har glömt, Att skämda frukter skada friska, utan Att sjelfva friskna till igenom dem; Ja, tveklöst har jag egna dottren offrat Åt hennes nycker, hennes tusen speord, I väntan, att Forellas fromma enfald Omsider skulle verka till förbättring. Långt derifrån! Med samma kalla sken Af vördnad mig hon gäckar, och mot systern Alltjemnt hon öfvar samma spotska hån, Som hon sig tillät från begynnelsen. KONUNGEN. Men - är du viss, att brist på sympathi, Att olikhet i lynne, ej förvillar I detta fall din skarpa syn? Är möjligt, Att kall inbundenhet, att hånfull trots Kan bo i denna himmelska gestalt, I denna englablick och englaröst? DROTTNINGEN. Ha, Guido, Guido! denna skönhet just, Som man med öfverdrift så vidt beprisar, Den är det trollnät, hvarmed dig - och ack! Hvad värre är, sig sjelf - hon snärjer in. I hela verlden ser hon blott sin spegel; Hvad under då, att hela dagen hon Framför sin kammarspegel står ...