53 CYPRINO. Ni tyckes upprymd, mer än vanligt. DEOLÄTUS. Ja! En här af minnen nalkas mig; hvartenda En liten engel är, som räcker fram Sin hand till tryckning och sin mun till kyss. Kom! ställ er så, med ryggen vänd åt hafvet: Mer knapp är nu er utsigt; endast äng, Och skog, och berg; men o! hur ljufligt inskränkt! Ack! på en kulle, nästan lik med denna, Stod enslig, trång och säll min faders boning; Dock upptog björken der kastanjens rum, Och intet haf der fanns, - förutan det, Som inom gossen sjelf, med mäktig drift, I solglans hvälfde sina morgonböljor, När, lemnad åt sin egen håg, han blott Med blomstren umgicks och med trädens susning. Jag såg ej andra barn; och när jag såg dem, - Som sparsamt hände, - snart jag flydde stojet, Att skåda lärkans flygt och stjernans lopp Och höra hjordens klockor mellan bergen - Och i de långa, dunkla vinteraftnar, En eld, lik den derborta, halft förbrunnen, På låga härden glimmade, i kojan, Der modren framför brasan satt och spann. Jag låg vid hennes fötter, läste hänryckt En kämpesaga vid det röda skenet, Och hörde dessemellan, hur hon sjöng