52 Han stod i lyssning, hur en lång cypress Höll tal för några strödda capiteler. CYPRINO. Ni ropte mig ditupp, att höra med Hvad ni er trodde höra; och till sist Ni skakade min hand - DEOLÄTUS, Så ungefär, Som nu! - Men lemnom Roma, och de dagar, Som varit; njutom den, som är! Hur präktig Han uppgår öfver Venus* ö! CYPRINO. I sanning! En fridens morgonstund. DEOLÄTUS. Så låt oss taga Gladt afsked af det lugn, som än är vårt! Ej länge mera det bebor de tält, Som skina nu så fröjdeligt dernedre, På slättens gröna matta, liksom svanor Som gått ur hafvet upp på land - Cyprino, Hvad denna morgon dock är frisk och skön! Lik en tillbakakommen barndom, stiger Den ur en mellantid af natt och köld, Och visar sina röda, fulla kinder.