Famagustas Slott. Ingången till ett underjordiskt fanghvalf. Afton. Holofernes och en Fångvaktare, med Iykta och nyckelknippa. HOLOFERNES. Nå, hur går det, Herr Vaktmästare? Hur länge skall han tumma nyckelknippan? Öppna! Jag har brådtom. VAKTMÄSTAREN. Tålamod, tålamod, Herr Landstorms-höfding! Vår aller-nådigsta Drottning ger så sällan befallning att släppa ut någon ur dessa hundkulor, att nycklar och lås kommit alldeles ur vana dermed. HOLOFERNES. Prat! Hon ger så mycket oftare befallning att släppa in; så att jernverket aldrig är i fara att rosta. Eappa dig, Aron! Annars önskar jag Uriel, Ithuriel, Sachturiel, eller, för korthetens skull, alla djeflar i Talmud öfver din flintskalle. VAKTMÄSTAREN. Jag är längese’n döpt. HOLOFERNES. Gör ingenting, Aron, platt ingenting. Juden sitter ändå qvar i dig, som masken i snäckan, eller som räfven i din stamfader Jacob. -- Nå, ändtligen! En fängelsedörr uppläses och bommarna skjutas ifrån hvarandra. Ett hyggligt dån, detta rasslande med låsar och bommar! helst när det har långa mörka hvalf att genljuda i. -- Men