WULF. Det tror jag nog! Men ... HOLOFERNES. Men af sjelfva talet hörde jag bara afbrutna stumpar: t. ex. «missbrukat Drottningens namn -- skändlig sammangaddning -- hufvudmannen lönt efter förtjenst -- nedriga upp-rorsmakare -- lyckönskar till den lysande segern -- påräknar Segervinnarns visa urskillning» -- och så vidare. WULF. Hvad svarade Kungen på allt det der? HOLOFERNES. Någonting knapphändigt, som tycktes vara bittert, och min Baron såg allsinte fägen ut deråt. Men, alltid fintlig, drog han nu fram ett litet papper eller bref, som han öfverlemnade -- och det var en välsignad papperslapp; ty knappt hade Kungen öppnat den, förrn han blef, liksom genom en talisman, förbytt till en helt annan menniska. Han visade den för sin trollkarl, som runkade på hufvudet med en högst tvetydig physionomi; men Kungen förafskedade deputationen ganska nådigt, gaf Spinamonte en fryntlig nick, och satte af med sitt följe framåt staden, -- just hvad man kallar på fyren. WULF. Men ... HOLOFERNES. Ja, jag märker nog, att ett tjog nya frågor surra i dina mustascher; men nu är du flink och färdig. Kom, Bror, och