Aron! passa mitt gehäng åt riddarens svärd, efter man i villervallan har gifvit mig bara det sista att återlemna. WULF. Tillspärrad? HOLOFERNES. Af Baron Spinamonte, vår riksmarskalk och -- som du kanhända vet -- Drottningens nuvarande närmaste gunstling. WULF. Ha! med nya troppar? HOLOFERNES, Nej, bevars! med en skock gubbar och flickor. WULF. Men hvad ville han med dem? HOLOFERNES. De förra buro oljoqvistar, de senare törnrosor, och började strö framför Kungens häst, som stegrade sig för en glosögd borgmästare, när denne knäföll med stadens nycklar framräckta på ett hyende. De hvitklädda flickorna, skrämda och andfådda, uppställde sig nu i två halfchörer och anstämde ett festqväde -- men det må jag säga, det blef en bedröflig jubelsång; den ena hälften sjöng som får, den andra som syrsor. Nu hoppade den alltid leende riksmarskalken fram, i all sin sirlighet, böjde sjelf ett knä och begynte ett långt tal, -- hvaråt Kungen vardt lika bister i synen, som han nyss förut visat sig blid mot de försagda flickorna.