89 Det drifver ej annat, än kärlek, Från afton till ljusan dag. Men hjulet i stycken springer, När forssen är alltför full, - Och klockan till likfärd ringer, Om dig jag förlora skull'. FLORINNA. Så lefde och så sjöng man i den tid, Som redan är för oss till fabel vorden; Enfaldig som dess oskuld, som dess kärlek, Den vexelsången menlöst bjuder oss En poesi, för dagens vittre gömd; En poesi, hvars högsta skönhet läses Just mellan, bakom, öfver sjelfva orden. LILA. Att alltid Kärleken är medelpunkten För allt, hvad skalderne förtälja oss! FLORINNA. Förmodligen derför, att lifvet, verlden Ej äga någon annan, goda flicka! - Men nu, min Lila, hvila dig; lägg från dig Den gamla sagoboken! länge nog Du nu mig föreläst. LILA. Som du befaller!