119 FORELLA. Förunderligt, att hon för Mamma, Pappa, Er sjelf, och kanske alla, är osynlig! Der står hon ju, längst ner i vrån; helt flat, Då ej hon råkar vara klädd som jag. AMUNDUS. Hvar? - Der, ja rigtigt! Hon, i himmelsblått Och blommor - GUIDO. Broder, ja! min dotter är hon! Men blunda för den brist, hvari hon nu Måst träda upp! AMUNDUS fördjupad i betraktande. Sig lik, och olik dockl Så liknar nyss utspruckna rosen än Sin knopp, änskönt nu med en blick begåfvad, Hvarur i morgonlågor ler en himmelsk Okunnighet om jorden, och tillika En himmelsk kunskaps uppenbarelse. Nu väl! till henne hän! - Med min Cyprino Hon talar: från den klarblå grunden strålar Emellan långa, gyllne ögonhåren, I heligt lugn, två blida stjernors allvar, Och delar med sig åt kristallens lampor En skärhet, som i runden vidtomkring Gör nattens irrsken till en glans af dag.