120 Till henne hän! - och erkänn, sälla hjerta, Att du i detta nu, för första gången, Det skönas fulla gudasanning ser! Hau ilar bort. FORELLA. Det var då ock en karl, att göra väsen Af hennes gamla ljusblå morgonråck Och det gudnådliga postill-ansigtet! AMUNDUS till Deolätus, som han i förbigående möter. Ha, Deolätus! har du skådat henne? DEOLÄTUS. Ja! henne, och det sätt, hvarmed hon skådar! Se! från sin höjd hon öfverblicka!' flärden Med ödmjukhetens medvetslösa stränghet; Försänkt i ljuset af sin inre verld, Och barnsligt undrande, hur föga denna Tycks stämma öfverens med den. AMUNDUS. Kan jag Inför så rena ögons dom bestå? DEOLÄTUS. Hon varsnar vårt betraktande - hon rodnar; O, hvilken rodnad! En odödlig framtids Aurora. Gläds, min Konung! gläds och gäck! Hon är din genius, som visar sig.