124 Godt! mitt åskådnings-galleri är riktadt Med än en tafla. Fyllnad för mitt hjerta, Slikt sökte jag ju ej. För sådant kraf, Till dig, vältaligt tigande Natur, Till dina stjernor, skogar, berg och vatten, Jag vänder mig; ifrån min barndom van Att mig förlora i ditt helas själ, Att flägtas hän i dina lunders hviskning, Att lösas i ditt ljus, att, spridd med det Emellan löf och lätta sommarmoln, På gräsen leka af och an i strimmor, Och sist, se'n en omätlig fröjd och klagan Mitt inre sammansmält med ditt, ånyo Ur detta öfverflöd mig sjelf förnimma, Vid ljuden af en återvaknad sång, Som samfäldt qväller ur ditt bröst och mitt! Och är det då af menniskoförakt, Som alla dessa samqväm så jag skyr? - Hur falskt! Jag söker, ifrån ort till ort, Just menniskor. - Hur många har jag upptäckt? Hvem annan är det namnet värd, än den, Hvars panna stämpeln bär af gudabörd, Af ursprungsfrisk odödlighet, af ren Och stor naturstyls lif, som aldrig låter Af låga lustar sig förvirras, aldrig Af allmän-satsers pligtbud sig bekymras, Men modigt lyder blott en inre lag Af skön nödvändighet, gudomligt tvång? - Må sådana mig möta; då skall synas, Om menniskor jag älska vill och kan!