137 Att af en lika ömklig djurslägt spisas; Och dennas medelpunkt är menniskan, - Den lumpna, med sitt anspråk och sin klenhet! Alltsammans frukten af en fad roman Emellan Ljus och Vatten, sedan Solen Kom åt att rycka till sig herrskarspiran. - Men, detta öfverstiger ditt begrepp, Och dagern blir olidlig - skiljoms åt! DROTTNINGEN. Hög tid det är - och re'n från skogens bryn Hörs spännet frusta för min karm; farväl! SYSIS ensam. Af henne hade något kunnat bli, Men sjelfklokheten har förderfvat det. Och dubbel är hon - dubbel! Ha! rent spel Ar ej i hennes ställning till Amundus - Men hoppa, docka, hoppa likafullt, Hvart på min ståltråd jag behagar rycka! Nu kom, du viga häst! Mitt yrke medför Otaliga bekymmer, men jemväl Rätt mången afundsvärd beqvämlighet. En qrastkäpp ställer sig framför henne. Torra träd! vid Sysis bud Lifva dig, på vanligt sätt; Gångare! bär Typhons brud Lika sedigt fram, som lätt! Går.