138 Ett, två, tre! Skymmel, hör! Trafva snällt, och dit du bör! Hon bestiger käppen och försvinner i luften. Lund, gränsande å ena sidan till den nyssnämnda heden, å andra sidan till slottsparken; med utsigt ät hafvet. Sol-uppgång. LILA. En stnnd för gudar! Bad i morgonluft, Hvad vällust, mot att i den döfva kammarn Bönfalla om en sömn, som ej vill komma! - Ej dröm, ej tanke, men ett mellanting Af båda, höll mig vaken; och det bar Cyprinos namn . . . hvarför just hans? Jag vet ej! Hur skönt! Der nedre, hafvet; här förbi Går väg åt hamnen; der, liksom en hafs-orm, Kring stadens halfrund slingrar lägret sig, Det syriska; på bergen, längre bort, Likt svalbon, hänga kojor, hänga byar - Hör! deras hanar ropa nu som bäst Hitöfver stilla slätten, och alltre'n Ifrån dess daggfält, skygg som jagad hind, Flyr skymningen: på himlen släckas ut Bloss efter bloss; på jorden likaså Vakteldarne; midt öfver tälten börjar Den glada lärkan, som ej vet om krig, Sin evigt samma, evigt nya visa.