141 Om det sin rikedom begripa ville! Värst är, att från min konungslige vän Jag ej kan stjäla mig; dock står hans sak I detta ögonblick på tryggad fot, Och innan kort är jag tillbaka här. - Nu, lefven väl tilldess, J morgonstunder, Som endast blifvit Södern, Östern gifna! Du himmel, i hvars luft nyss verldens öga Så skärt slog upp sin segerblick, vid möte Af tacksam vördnads fromma bugningar, , Från lundens ekar och från tegens ax! Jag ofta skall er sakna. Och hvar vill, Till slut, min längtan hamna? - O, att nu, Just nu, med spända segel fara af Till någon strand, af ingen charta känd; En strand, der hjertat kunde bygga bo Och säga evigt: Här är godt att vara! MANNEN I KAPPAN som obemärkt närmat sig och nu står midt framför Deolätus, slår kappan tillsides och omfan nar honom. Nå, vise drömmare! se upp! blif vaken! DEOLÄTUS studsande. Hvad? Konung, Du? och ej på Guidos jagt? AMUNDUS. Till honom strax jag rider hän - men hör, Vän! nyss jag mött - ja, gissa hvilken? Henne!