145 De heliga, de dyra Sekunder susade förbi, som toner; Och mellan våra tårar, våra eder En balsam qvällde neder Från nattens nektarkalk och lundens throner. Men re'n, med hjessan svept i gråa dimman, I öster dagen hvässte första strimman. «Amundus, fly!» hon ropte med en stämma, Som skulle locka Tiden sjelf att stanna, Om åldern ej för alltid stängt hans öra. «Aurora kan sitt spann ej längre hämma: Tag detta blåa flor; låt det besanna, Att vår och trohet himlafärgen föra!» - Nu lärkan lät sig höra, Med bud, att snart vårt paradis försaka; En lång omarmning! - och hon sprang till båten, Som på den fordna stråten Till myrtenskogen gungades tillbaka. Ett rosigt skimmer af den unga dagen Flöt om de fjerran flyende behagen! DEOLÄTUS. Så, hvad oss fröjdar, som en blixt försvinner; Ett ögonblick blott dröjer skenet qvar. AMUNDUS. Dock trohetsstjernan utan nedgång brinner, Och dess magnet är oförgängligt klar. Atterboms Dikter. III. 10