149 HOLOFERNES. Rakaste vägen från Assyrien, der jag sett Nebucadnezar stupa. OINOPS. Ha, ha, ha! HOLOFERNES. Skratta i helvete, karl; saken är ej så förbannadt munter heller. Utan allegori och biblisk allusion: jag kommer i sporrsträck från en skog, der vår allernådigste Guido hållit jagt, men gjort så förtrolig bekantskap med en vildgalt, att han snart kanhända sjunger på sista versen. OINOPS OCH UPPASSARNE. Kungen? Vår Kung? Kung Lusignan? HOLOFERNES. Han, och ingen annan. - Men låt mig fatta posto der på bänken, och flåsa ut. OINOPS. Törs man fråga . . . HOLOFERNES. Hur det gick till? Hur der var tillstäldt? - Det må Hin Håle veta, som var tillställaren. Bäst vi hade sett den Syriske Kungen försvinna bortom ett snår, med ett par af vår Kungs lifjägare bakefter sig, fingo vi höra rop från det hållet om hjelp: hussah! vi dit fram; men hvem träffade vi