150 der? I stället för den främmande Kungen, vår egen, - ensam, vältrande sig på marken i blod, under betarne af ett odjur, så stort som hela din krogstuga. OINOPS. Bevara oss! HOLOFERNES. Ja, nu voro goda råd dyra. Du känner min oförvägen-het: på det att de andra skulle få bortbära den stackars monarken, retade jag besten mot mig; men i detsamma var Amundus tillbaka som en pil, slungade sitt kastspjut, och vips! låg kanaljen der. OINOPS. Präktigt! HOLOFERNES. Fan ock! Majestätet från Syrien kunde aldrig olägligare komma. Hjeltedaten hade blifvit min, om jag vore lika smal om lifvet och lätt på foten, som den grönspränglingen. OINOPS. Förifra er inte, Herr Riddare; ni är ju redan förut i starkaste transpiration. HOLOFERNES. Yisst är jag så; och derföre kom jag hit. Jag behöfver kylande medel; medel, som svalka genom sin värma. «Simi-