164 DEOLÄTUS. Ja, du har rätt: de höga gudar höra Den fromma suck, som klaga ej förmår; För trohet ofvan solen finns ett öra, En själ, till hvilken själars längtan når. Räcker henne ett bref. FLORINNA. Han lefver än! han lefver! o min aning! Genomögnar det hastigt. «Mig räddat har, snart sagdt, ett underverk.» För trofast kärlek, ja! gör Himlen under; Guds hvita gunstlingar kring honom bilda En sköldeborg bland dödens höjda lansar, Och sjelf den grymmaste af Ödets döttrar Blir rörd, och fäller mördarsaxen, när Den tråd, som hon vill stäcka, har sig slingat Osldljbart kring en annan, lika klarblå Af rensta dubbeltrohets himlafärg. Förnimmen samfäldt, alla Ljusets andar, Den tack, som stiger från mitt glada bröst! RÖSTER liksom eolsharpoljud. Omkring dig är vår chör; Din fröjd med fröjd han hör. All pröfning har sitt mått; Allt qval är rening blott. DEOLÄTUS. Låt ej förfära dig af mina vänner!