165 Väl sannt, de äro utan kött och blod; Men derföre helt visst så mycket bättre! FLORINNA. Nej, Deolätus! .- ty jag blickar nu I dig den man, som skyddar den jag älskar - Det underbara ej förfärar mig. Det underbaraste af allt är Lifvet, Som anses dock för vanligheten sjelf! Ack! om en dödligs synkrets engång når Det Eviga förutan bild och förlåt, Så kan det, äfven då, sig yppa blott Som en gestalt af godhet och af ljus, Och som en hymn af hjertan och af spherer. UÖSTERNA. I jordens egen spher Han är dig ständigt när; I ljusets låga klar Hans blick ger tröst och svar; Och himlen, stor och mild, Är af hans famn en bild. FLORINNA. Hvad lycklig dröm! Mig tycks att luften sjunger Omkring min kind, och lätt till alla pulsar Hvart andedrag ett tröstrikt välljud för. DEOLÄTUS. Prinsessa! det är verldens rena urspråk;