176 FLORINNA ser efter henne. Hon är ett barn. Bör denna oskuldsblick Än mena annat, än hvad munnen jollrar? Öppnar fönstret och ropar sakta: Min sköna Fågel Blå, Du till mig flyga må! *) FÅGEL BLÅ visar sig på en öfver gallret hängande cypressgren. Hans fjädrar äro himmelsblå, näbben elfen-hvit, och på hufTudet bär han en guldfärgad kam, Hk en kma. Månen flyter ur en skj och kastar sitt klaraste ljus pä det dunkelgröna trädet, fågeln, gallret och princessan. FLORINNA. Min sköna Fågel Blå, Hur kan du dröja så? FÅGELN. Genom natt och dunkel stilla, Sväfvar Trohet, gömd och säll; Endast ljud, som ej förvilla, Hinna förr till Kärleks tjäll. Nattens stjerna Lyser gerna Sångarns varma vingeslag, Och i milda Speglar bilda Sig den älskades behag. FLORINNA. Ack! men hårda galler sluta Kärlekens förbjudna tjäll; *) Hennes vanliga helsning i Sa^au.