185 ingenting annat hjelper, räcker Dolcibene fram en biljett från Florinna, som (tvungen af sin Stjufmor och narrad) deruti ber för henne och försäkrar hennes oskuld. Amundus läser den och blir utom sig af förtjusning. Han ger, efter en kort besinning, Budskapet ett önskadt svar och vinkar dem bort. De försvinna under glädjerop. Han frågar Deolätus, om han gjort rätt. Denne tiger, och på förnyad tillfrågan skakar hufvudet. Amundus säger ändtligen att han väl förmodar, det en afgrund öppnar sig under hans fötter vid detta hof; men att dock jemväl en solblink af himlens lycksalighet väntar honom der - och då är det ej tid att länge betänka sig. De jaga bort i fullt galopp. 9. &c. Holofernes kryper fram ur sin gömsla (som bör vara af en löjlig beskaffenhet) och håller en ridicul monolog. «Bakhåll? Forsat?» bedyrar sin oskuld. Känner blott ett bakhåll, som består i att hålla sig bak fronten. Urskuldar sig för sin försumlighet att deltaga i slaget. Gör en narraktig beskrifning öfver Cypriska landstormen, dess af honom grundligen kända oduglighet, deras andliga och kroppsliga bräckligheter. Huru landtstorms-soldaterna exercera; huru somliga ha för långa näsor och andra inga m. m. Huru de conversera med sina Sergeanter o. s. v. Gläder sig att ha sluppit Malvicino's öde. Hans reflexioner öfver dennes på stången uppsatta hufvud. Har dock samvetsagg öfver att han af rädsla krupit i skjul; men stillar dem med den betraktelsen, att det är den fördömda Svartkonstmästarn, som med sina lönliga häxerier gjort Drottningen, Malvicino, Amundus, Cyprino och alla menniskor ursinniga, samt att han således vikit endast för öfverjordiska makter. Tröstar sig slutligen med exempel af stora män ur äldre och nyare historien, som vid tillfälle undanstuckit sig bland säf, på höskullar, i svinstigor o. m. d. ÄFVENTYRET. Amundus gör bekantskap med Florinna p! en Tid Hofvet till hans ära föranstaltad glänsande Fest, och deras kärleksband knyter sig. 1. Sc. Kongl. Slottet. Drottningens rum. Samtal mellan henne och hennes hjelperska i alla onda anslag, Trollkvinnan Sysis, Forellas fostermor. Drottningens harm öfver sina misslyckade tillställningar, men glädje att Malvicino stupade och icke blef fången, i hvilket fall han kunnat förråda henne. Hvarjehanda lömska anslag. Drottningen hade velat med Saracenernas (Ägyptiske Sultanens?) tillhjelp göra sig till enherrska-rinna öfver Cypern. Hon hade då också på lämpligaste vis gjort sig ledig från sin imbecilla Gemål och sin förhatliga stjufdotter; sedan skulle hon i Christendomens ställe gjort Sysis' (mörka och vidunderliga) religions-