184 han redan med dessa hjeltar utfört; berättar, att om han ej blifvit sårad vid Jerusalem i en tvekamp (öfver Religionernas företräde) med SaMa, så hade det Palestinska riket ännu bestått m. m. 6. Sc. Divisioner af Amundi troppar, kommande från det sista slaget mot Malvicino, den de öfvervunnit, tåga förbi åt Famagusta, under sång och fältmusik. (Stor Marsch.) Man ser Turkiska fångar, fanor m. fl. segertecken; men ock fångna Cyprier bakbundna, och midt ibland dem Malvicino's hufvud, som bärs på en lång pik. Vid denna syn försvinner hastigt Holofernes (med ett poltrons-bonmot ad libitum). Prins Cyprino håller vid värdshuset och frågar om «någon sett till Öfverste Holofernes, den store Konung Guidos store höfding?» han hade hört att denne hjelte, som redan för ett par dagar se'n bordt vara synlig med sin landstorm och falla Musulmännen i ryggen, skulle drifva omkring på alla Osterior här i nejden. Han spörjer de bäfvande drinkarne, om ej Holofernes sökt inleda dem i försåtliga anslag mot Konung Amundus, om han ej låge nå-gorstädes lurande i något bakhåll? De betyga sin okunnighet, och han rider förbi med de öfriga. 7. Sc. Amundus till häst och Deolätus vid hans sida; lysande suite. Solen begynner sjunka i hafvet. Mycket poetiskt samtal. Konungars, krigares och regenters pligter. Amundi kärlek för fred, oaktadt hans ärelystnad (Richard Lejonhjerta är hans mönster); bådas ovilja mot Sibylla, hvilken Amundus ämnar exemplariskt straffa. Amundi längtan att fa se den vidtberömda Florinna. Han har i sin första ungdom räddat henne, då hon ännu var ett litet barn, undan förstöringen och lågorna vid Jerusalems eröfring af Saladin, S. Sc. En förnäm Hofman, Baron D öl c ib e ne (Rosa's Far), med ett talrikt följe af personer, som bära oljoqvistar i händerna, hvitklädda flickor som strö blommor o. s. v. De nalkas Konungen djupt bugande, med blottade hufvuden; när de komma närmare, faller Dolcibene på knä, vill kyssa Konungens fötter, och begynner de vältaligaste helsningar från Drottningen, hvilken förklarar sig alldeles oskyldig till Malvicino's nedrighet, gläder sig att dessa infama rebeller, hvilka till sin gemena samman-gaddning missbrukat hennes namn, blifvit lönta efter förtjenst m. m.; säger Amundus de mest" smickrande artigheter, lyckönskar honom, hoppas att han kommer som vän - hon har alltid tillslutit sitt öra för det rykte, som sagt att han vore henne fiendtligt sinnad m. m. Deolätus varnar Amundus, för den emot honom lika oförsonliga, som falska och trolösa Drottningen; frågar honom om han kan låta inbilla sig, att hon någonsin förglömmer, det han varit emot Guido Lusignans upphöjande på Jerusalems thron, och på ett riksmöte offentligen beskyllt henne för för-gifterska af deras späda myndling Balduin, den rättmätige arftagarn. När