187 vidare ämna vi i afton, under sken af att för Amundus urskulda hennes underliga smak och. lynne, på fint manér bidraga vår skärf att göra henne löjlig. - Sysis säger, att det i det hela ej skadar, att detta infall verkställes; men att hon för sin del tviflar på dess påräknade verkningar. Hon väntar mer afgörande resultater af de försök hon i sinom tid ämnar anställa, att med vetenskapliga och religiösa samtal fånga Amundus och omvända honom till sina verldsåsigter; blott hon engång kan få honom till att hålla stånd och inlåta sig i ett slikt samtal med henne. Drottningen harmas öfver den fördömda Svartkonstmästarn, och fruktar mycket ondt af hans närvaro. Sysis svarar: Honom tager jag på mig, att leda bak ljuset; han är mindre farlig derigenom, att han tillika är Poet - och under hans många och långa poetiska distractioner får jag tillräcklig tid att göra alla hans anslag till intet. 2. Sc. En annan del af Slottet. Florinna, i en enkel morgon-drägt, med sina tärnor Rosa och Lila. (Florinna är mellan sjutton eller aderton år. Har haft en förträfflig Mor. - Denna, ehuru redan i hennes åttonde år förlorad, har, tillika med hennes brydsamma ställning vid sin faders hof, gjort att hennes stora naturliga själs-anlag blifvit tidigare utvecklade, än det plägar ske äfven hos utmärkta fruntimmer i hennes ålder.) De sitta och brodera; Lila läser för Florinna en gammal Novell i pergament-manuscript om hennes Stam-moder Melusina, samt är just nu inbegripen i att uppläsa slutet. De tre flickornas omdömen öfver denna historia. De samtala om den annalkande festen, om Amundus och hans bedrifter. Rosa har sett honom denna samma morgon rida i en park vid Famagusta, samt gör en präktig beskrifning af honom och hans häst. Florinna erinrar sig hans bild, som då likväl var mera goss-artad, ifrån den tiden då han räddade henne vid Jerusalems eröfring. Allt hvad hon säger, visar en jungfrulig själs högsta skönhet och oskuld, samt tillika en efter kärlek hemligt längtande flickas lifliga nyfikenhet. * 3. Sc. Konung Guido inträder gravitetisk i sin dotters rum, i röd siden-nattrock, med gullblommor på, gröna tofflor, krona på hufvudet, under hvilken nattmössan framskymtar, och spira i handen; honom följa, lika gravitetiskt, i full gala-uniform, Offersten för Lifvakten och Landt-storms-chefen Holofernes, samt förste Statsministern Mangipani. (Den gamle Kungen är lång och mager; Holofernes har en Falstaff s-figur; Mangipani är kort, nästan som en dverg, puckelryggig, och bär beständigt glasögon.) Alla tre säga ej ett ord, utan skrida ett hvarf i långsam, af-mätt gång omkring rummet; på en knappt märklig vink (en lyftning af handen) af Konungen tager Mangipani en stol, sätter sig, efter en stum half bugning, till de tre flickornas stora förundran, midt emellan dem vid deras sybord, drager en stor pappersrulle ur bröstfickan och breder ut den