188 öfver hela bordet. I detsamma börjar, i den högsta fransyskt-Leopoldiskt tragiska ton, en dialog på alexandriner mellan Guido, som ställt sig på ena sidan af förgrunden, och Holofernes, som stannat på den andra och derifrån svarar skrikande, högröd i ansigtet och under de löjligaste gesti-kulationer. Mangipani, som sitter vid flickornas bord, midt på framgrunden af skådebanan, med ansigtet åt åskådarne, förrättar tjensten af Sufflör, skjuter då och då på glasögonen och snusar djupsinnigt. Flickorna, som lemnat bordet, stå omkring i stum förvåning, och se än på den ena, än på den andra af de tre inkomna besynnerliga gestalterna. Meningen af hela tillställningen är, att Konung Guido, hvars hufvudpassion är legitimitet och konungslig värdighet, har studerat in sublima tal och ädla tänkesätt, ur ett af förste Statsministern författadt schema, för att yttra dem vid freds- och segerfesten nästa natt och dermed ge den främmande Konungen och hans följeslagare ett högt begrepp om Cyperns monark och dennes närmaste omgifning. Han anställer derföre nu inför sin Dotter, 80B1 han anser för ett vittert hufvud ? ehuru han ej alldeles gillar hennes smak, ett slags theatraliskt prof eller repetition, för att se hvad intryck saken vill göra på henne och tillika bekomma rolen fullkomligt i sin makt. Komiska utrop och sentenser - rättelser af den sufflerande Ministern - miner och lakoniskt-ridicula frågor af Konungen till sin Dotter, midt i dialogen, så ofta han tycker sig göra sin sak särdeles förträffligt o. s. v. Bland andra löjligheter, som förekomma i detta skådespeleri, utvecklar Konungen också sin åsigt af religionens förhållande till politiken, samt huru en upplyst Regent bör anse det ämnet, och anför såsom bekräftelse derpå, att någon stor Vis sagt: «0m det ej fanns en Gud, man honom dikta borde.» Florinna säger, att denne Vise var en narr, i 'fall han ej sagt klokare satser än denna. Konungen blir desperat och frågar hvad det är för tyg hon talar. Florinna upprepar mycket höfligt hvad hon yttrat. Nej, säger Konungen, det menar jag ej, jag frågar f-n efter satsen; men du talar blankvers, mitt barn, det duger ej; den är en revolutionär, en plebejisk versart; du måste höja dig till min värdighet, till legitimt dramatisk rythm och sann tragisk takt! betänk, du är mitt enda barn, blod af mitt blod m. m. (här gråter han af faders-ömhet, omfamnar och kysser Florinna samt besvärjer henne snyftande, att ej låta förföra sig till svärmeri af denna tidens vittra jacobiner; framför allt varnar han henne för Deolätus). Florinna lofvar att göra sitt bästa. Konungen ber henne nu, smekande henne under Kakan, att än engång, i Ordentlig styl, upprepa hvad hon sagt om Guds existens. Florinna säger nu, i fullt allvar, en vacker tirad på alexandriner öfver den omedelbara uppenbarelsen af en Gud i Naturens och Hjertats riken, samt öfver fa-kunnigheten hos den ofvannämnde Vise att tro någon menniska kunna ur