196 mer från ett möte med Florinna i parken. Han hade, efter festens slut? skiljt sig från sitt följe och nemligen, i en af någon bland sina tjenare lånad öfverrock eller mantel, genom lönliga omvägar smygt sig in i slottsparken - han hade blott önskat, då hans förtjusning ej tillät honom sofva eller hvila, att återse,den altan, på hvilken han vid midnattstid samtalat med Florinna - och se! dä hade händelsen gjort, att Florinna (som af samma orsak ej heller kunde begifva sig till rö) var utgången i parken att knäfalla för sin moders bild och utbedja sig hennes förböner för sin kärlek - och att han i denna handling öfverraskat henne. (Här användes canzonen ur det gamla Fragmentet.) Deolätus prisar hans lycka, uppmanar honom till ståndaktighet och försigtighet, och tager ett rörande afsked. Amundus gör häftiga invändningar mot denna skillsmessa, och ropar: «Blott nu ej, icke nu gör mig denna smärta!» - Deolätus svarar, att just nu vore i Amundi lefnad det ögonblicket inne, då han lättast kunde fördraga ett sådant afsked - och att Deolätus måste gå dit hans inre öde oemotståndligt förde honom. De skiljas. - TREDJE ÄFVENTYRET. Amundus, som förgäfves söker den i fängelse inspärrade Florinna, och icke låter öfvertala sig1 till äktenskap med Forella, förvandlas af Sysis till en blå fågel för sju års tid, i. Sc. Florinna i parken, med Rosa och Lila. Vexelsången om de tre färgerna. Deolätus kommer. (Denna scen blir till större delen densamma, som dessa tre personers samtal i det gamla fragmentet.) Han var blifven af motvind efter tre dagars segling drifven tillbaka till hamnen vid Famagusta, var nu dock åter efter några timmars väntan segelfärdig, och hade ej kunnat denna gång bringa öfver sitt hjerta, att resa utan att säga henne farväl. (Hon hade hört, att han var afseglad. - Vid sin ankomst anmälde han sig såsom en Pilgrim, men bär Troubadurs-drägten under pilgrims-kåpan, hvilket tärnorna bemärka, och deröfver, under det Deolätus nalkas, erhålla förklaring af Florinna.) Hon berättar, att Konung Amundus gjort med hennes Far en lustresa på några dagar till ett jagtslott, beläget på vestra kusten af Cypern; och att hon så mycket oroligare längtar efter hans återkomst (hon gör nemligen för Deolätus ingen hemlighet af sin kärlek, emedan hon känner hans förhållande till Amundus - men hon talar om denna sak på ett lika värdigt, som jungfruligt sätt), som man tillställt henne den underrättelsen, att Amundus på en vildsvinsjagt blifvit illa och nästan dödligt skadad - och med hvilken smärta hon önskar att kunna flyga, eller stjäla sig osedd till honom, för att vårda honom och kanske upphämta lians sista andedrägt. Deolätus, för att trösta henne, visar henne i en magisk spegel, hvad