195 tid - det herrliga lif de skola föra tillsammans i Antiochia - hvad de gemensamt skola göra för sina undersåtare och för menskligheten - hans stora plan att förnya Jerusalems-riket, och gifva det vidden af Alexanders fordna monarki - huru hon skall stråla vid hans sida på Babylons thron o. s. v. De höra ett Rauschen bakom sig och påminna sig, att de kunna saknas i sällskapet och deras frånvaro väcka uppmärksamhet. - En Ibis-fågel (Sysis under denna gestalt) sväfvar gällt skrikande och flaxande nära förbi dem upp i luften öfver deras hufvuden och försvinner. (Denna fågel har Florinna redan, vid det ställe i Amundi tal, der hans förhoppningar taga den djerfvaste uppflygt, sett kretsa öfver hans hufvud, och velat förjaga honom; men Amundus har i sin glada sinnesstämning hindrat henne derifrån, under föreställningar att detta ju vore en oskyldig fågel och i fordna tider till och med helig.) 9. Sc. Morgon, icke långt efter solens uppgång. Lila, som icke brytt sig om att lägga sig till hvila efter balen, hvilken räckt tills för ett par timmar sedan, har i sina tankar (den stackars flickan har förälskat sig i Cyprino, hvilket hon bör yppa på ett högst naift och medvetslöst sätt, knappt med ord, och liksom i förbigående) gjort en promenad som fört henne längre än hon ämnat, neml. utom slottsparken, för att se solen gå upp. Hon befinner sig med någon förundran i en derintill gränsande skogslund. Hon sätter sig vid en bäck, och sjunger: «Jag lefver väl som en dufva» etc. Hon anmärker, sedan hon sjungit ut versen, att de Nordiska visorna, som Florinna tyckte så mycket om, och af hvilka Deolätus fört med sig några till deras hof, dock ej vore så orimliga, ehuru hon tillförene alltid skrattat åt deras enfaldighei Under dessa och andra dylika betraktelser ser hon på något afstånd, men så att hon ej kan tydligt -urskilja anletsdragen, en karl springa öfver slottsparks-muren och med mycken hastighet taga vägen ditåt, hvar hon befann sig. Hon blir högst förskräckt och löper sin väg. 10. Sc. Deolätus kominer gåendes, resklädd, med vandringsstaf och pilgrims drägt. Han ämnar nu skeppa in sig till Constantinopel och [-derifrån,-] {+der- ifrån,+} sedan han sprakat med några bekanta bland Väringarne, till fots vandra till Sverige. Först vill han gå till Amundi herberge och taga afsked af honom. Han tycker väl det gör honom ondt att skiljas (kanske för alltid) från denne konungslige yngling, för hvilken han så lifligt interesserar sig; men föreställningen, att Amundus nu är lycklig och ej behöfver honom, gör honom tanken på skillsmessan mera dräglig. Helt oförmodadt möter han nu sin kunglige vän *), (som var den mannen, hvilken Lila nyss förut såg springa öfver slotts-trägårds-muren); denne kom- *) Amundus är insvept i en spansk slängkappa, som han hastigt siar tillsides, när han kommer nära Deolätus, och störtar sig i hans famn.