6. Sc. (Efter den första inledningen: «Ni bör ej undra öfver att finna mig i sorg -- jag hade icke så förmodat att engång nödgas mottaga Cyperns befriare -- men denna drägt, dessa svartklädda rum passa till min närvarande belägenhet; Ni ser i mig en döende Konungs gemål, och den olyckliga modren till tvenne döttrar, af hvilka den ena, som det synes, rymt, och den andra ligger dödssjuk af orsaker, som ej kanske äro Amundus fullkomligt obekanta, och till hvilka hon vet att han är oskyldig» -- sätta de sig båda och tärnorna gå, efter en vink af Drottningen.) Drottningen begynner nu att tala om, hvilket oinskränkt förtroende hon hyser till Amundus; huru ljuft det är att utgjuta sina bekymmer i en väns sköte m. m. På ett högst fint sätt berömmer hon den försvunna Florinna, vid hvilken hon säger sig hört (och hvilket hon finner ganska begripligt) att Amundus fästat någon uppmärksamhet, -- i sådana vändningar, att hon under, i och mellan sjelfva berömmet framställer henne såsom en fantastisk<footnote> Som kanske fått det infallet att rymma, för att nu i någon dal fjerran en tid agera herdinna, liksom på balen o. s v. </footnote>, tillgjord, envis och hemligt lättfärdig varelse, och anstränger tillika hela sin konst att intressera honom för Forella, hvilken hon skildrar såsom på Naturens vägnar mindre begåfvad, men på hjertats och charakterens vida ädlare, för blygsam, fördold, outsläcklig kärlek, liksom för alla husliga dygder skapad. Hennes declamationer öfver karlarnes blinda sinnlighet, som alltid fästar deras dyrkan vid det färgade skalet, och hindrar deras blick att genomtränga ytan, till själens skönhet, som är den enda verkliga. -- Amundus gör henne den complimenten, att hon åtminstone icke strider för sin egen sak, när hon så ädelmodigt tager alla osköna Skönas försvar. Drottningen svarar, att hon väl vet, att man gjort henne förebråelser, som hänföra sig till en helt annan kroppsegenskap; att pöbeln beskyllt henne för att ha eröfrat Cyperns thron blott genom dylika af henne sjelf alltid föga värderade medel, såsom färg på ögon, kinder, växt m. fl. sådana förgängliga tillfälligheter; men att hon hoppas, att historien en dag skall bevittna, det hon varit född till en krona ur högre grunder, och att hon icke saknat all kraft att regera, om hon ock endast genom sitt yttre förmått inflyta på sin svaga, barnsliga gemål; jemför sig med ryktbara hjeltinnor och qvinnor ur äldre historien, hvilka på samma väg kommit till en thron, men sedan genom sina handlingar ådagalagt, att Gud och Naturen gifvit dem rätt till en sådan lott; vet, att pöbeln, upphetsad af illasinnade Baroner, hatar hennes kraftiga styrelse, emedan den sticker för mycket tvärt af mot den förra Drottningens<footnote> I det föregående söker hon ock, i afseende på Florinnas uppfostran, liksom för att ursäkta Florinna för de fel hon påstår henne äga, kasta mycken skugga på hennes Mor. </footnote>, då hvar och en fick göra hvad han ville; hvilken fiendskap mot henne också beklagligen icke varit utan all inflytelse på Amundus sjelf,