202 hans Älskade de ömmaste helsningar af tacksamhet och trohet; erinrar sig dervid, att han gör bättre i att sjelf genast följa dem i spåren; frågar dem, om de tro henne vara fullt beredd att med honom lemna detta land, vid hvilket många kära minnen fästa henne? De svara, att de icke tvifla derpå; men att ingen nödvändighet vore förhanden till en slik afresa, förrän Cyperns folk, lika tillgifvet sitt Konungahus, som af beundran och erkänsla brinnande för Konung Amundus, fått vid en bröllops-fest, värdig ett sådant par, offentligt förena sina suckar till höjden för deras välgång. Mangipani tillägger, att så mycket man än måste beklaga Florinnas olycka, så vore den dock genom den rigtning sakerna nu tagit, mångdubbelt ersatt, samt fäller några ofördelaktiga yttringar om Florinna, men händelsevis på ett ännu någorlunda inbundet och tvetydigt sätt, så att Amundus lämpar på Forella allt det som Mangipani säger om Florinna, och tvärtom. Ändtligen utropar Konungen Florinnas namn, och säger att hon visst aldrig behöfver befara någon rival i hans hjerta, aldraminst sin stjufsyster; att man genom alla hinder, som man ställt emot deras kärlek, icke uträttat annat, än gjort den mera varm; nu vore den nära sin seger, i trots af Drottningen, och om denna på ännu en bal ville framställa henne i trasor, blefve hon dock derigenom så mycket mer oöfvervinner-lig, emedan hon då desto mer närmade sig till den oklädda Venus-Ura-nia, som i henne uppenbarat sig på jorden. Mangipani och Dolcibene se förvånade, förlägna och stumma på hvarandra. Dolcibene säger för sig sjelf: «Här gäller att behändigt sadla om. Förunderligt är denna sak beskaffad.» Högt, till Konungen, instämmer lian nu med. mycket patllOS i Amundi loford öfver Florinna, bedyrar att både han, Mangipani och alla välsinnade innerligt dela Amundi tänkesätt och harm; att det nu så mycket djupare grämde dem, att de egentligen voro skickade af Drottningen, åt hvilken han lofvat, de visste icke af hvad anledning, att aflägga ett besök hos Forella. - Hvad? ropar Amundus, J ären sända från Drottningen? - Ja! - Och dessa skänker? - Från Forella. Allernådigste! Vi hade längesedan sagt dig detta, liksom vi sagt en del af hvad i Drottningens namn, icke ur våra egna bröst, vi äro befallde att frambära; men din förtjusning vid åtankan på din själs herrliga Brud har ej unnat oss att tala, för att komma till vårt egentliga, vårt hemliga och sjelfständiga ämne, soin var att erbjuda dig vår tjenst, och, oin så behöfs, vart blod. Amundus: Kan jag taga Er på orden? - Dolcibene: Hvem skulle ej vilja gå i döden för ett sådant par? Smicker. Gör en präktig beskrifning öfver Florinna; huru rörande och allsmäktig* hon uppträdde på sista balen o. s. v. Amundus, liksom uppvaknande på engång ur djup tankspriddhet, ropar: Nog! Nog! Befriom henne. Ord rädda henne ej, de göra blott dröjsmålets pina ännu mera glödande inom mitt bröst. Till Drottningen sägen - hvad J viljen; att jag, blott icke nu, skall uppfylla det löfte