211 då han i sin ungdom som sjöcadett följde Genuesiske Amiralen---------. Han har alltsedan den tid, då han märkt spökerier i slottet, brukat hvar afton, innan han gick till sängs, spela en fjerdedels timma på mungiga, enligt hvad han af Bibeln lärt, i förhållandet mellan David och Saul, att musik kan fördrifva onda andar; också hade denna sed haft den verkan, att han hittills ingenting märkt inuti sitt rum; men i går afton, kommen från resan ytterst sömnig, hade han förglömt sitt musikaliska räddningsmedel, och derföre hade han tvifvelsutan dragit sig denna olycka på halsen; han hade väl nu på morgonstunden sökt ersätta sitt fel, men förgäfves; han slutar deraf, att den traditionen måste vara osann, som säger att Satan är en så stor fiende till morgonluften. I detsamma får han se fågeln (det är nemligen Fågel Blå), som flaxar honom omkring hufvudet. Han blir alldeles utom sig af förskräckelse, störtar mot ett bord och håller sig fast deruti med båda händerna, samt stirrar darrande på fågeln, stum och förlamad. Fågel Blå: Förskräcks ej, arma gubbe! det ar en olycklig varelse du ser, som ingen skada vill göra dig och som blott ber dig om att öppna ett fönster. Jag kom för ett par timmar sedan hitin genom det, sannolikt i anledning af den varma natten, öppna fönstret, for att se hvem som bodde här; då kom en plötslig vindflägt och slog igen fönstret bakom mig. Holofernes börjar repa mod, och säger för sig sjelf, fastän darrande ännu: Aha, det är ett nytt slags Papegoja, som Pagerna dresserat och släppt hit, för att skrämma mig. Högt begynner han att säga fågeln allahanda smekord, kallar honom min lilla vackra papgoja o. s. v., berömmer hans präktiga blåa färg m. m., säger att han vill behålla honom och försörja honom rikligen till hans dödsdagar. Fågel Blå slår honom med vingarna om öronen och säger med en stark mansröst: Usling! tag dig i akt! jag är en Kung. Holofernes störtar försagd tillbaka (han hade redan utsträckt händerna för att gripa honom); och tager af sig nattmössan, stammande: En Kung! en Kung! Fågel Blå: Ja, en förtrollad Kung! Lyd min befallning, eller hafva! - Holofernes, med nattmössan i handen, skriker: Hu! förtrollad till på köpet! börjar komplimentera, viker undan åt alla hörnen, för att öppna något fönster, men famlar i sin ångest vilse om alla fönstren; torkar som oftast ångstsvetten ur pannan, och framstammar under allt detta hvarjehanda höfligheter och. bevekelsegrunder, för att hålla vid godt lynne fågeln, som förföljer honom. ((Täcktes Eders Majestät - allernådigst - åt denna sidan är kanske luften helsosammast att taga sig motion uti - min undersåtliga trohet - (torkar sig om pannan: Det är då fan till fönster!) en half mil härifrån finns det klaraste källvatten och hampfrö så läckert man vill önska sig - Ja, Ers Majestät, till och med jag, som ingen gourmand är, vattnas i munnen vid åtankan derpå - (svär och önskar allt ondt öfver den som